Hirdman jublade nog lite för tidigt

AARON KOREWA

Förra veckan väckte Douglas Lute, USA:s ambassadör till Nato, uppmärksamhet när han sade att Nato under de närmaste åren inte kommer att ta in nya medlemmar då det skulle kunna ”destabilisera Ryssland”. Det fick tidigare Moskva-ambassadören Sven Hirdman att triumferande efterlysa ”tillnyktring” hos förespråkarna för ett svenskt Natomedlemskap.

Tyvärr måste jag göra Hirdman besviken; Lutes uttalande väcker förundran i Washington. Som USA:s biträdande försvarsminister Robert Work uttryckte det vid ett besök i Stockholm nyligen är Lutes påståenden inte förankrade i Pentagon; Natos dörr står fortsatt öppen.

Lute tänkte troligen högt och syftade på att det finns betydande svårigheter för försvarsalliansen att ta in de länder som för tillfället starkast driver på för ett medlemskap: Georgien, Bosnien och Ukraina.

Det är en korrekt beskrivning i någon slags formell mening men Lute gjorde misstaget att inte förstå vilka signaler uttalandet skickade. Det han bekräftade var att Kremls taktik fungerar, att Ryssland genom att hota och invadera grannstater samt skapa frusna konflikter kan stoppa deras möjligheter att få gå med i Nato. Med tanke på att Ryssland har en låg tröskel för militär våldsanvändning, kommer sådana uttalanden att snarare uppmuntra Kremls aggressiva nuvarande aggressiva beteende än att förändra det.

Natomotståndarna lyfter ofta fram ”dialog” med Ryssland som någon slags mirakellösning. Vi fick nyligen se prov på hur den ”dialogen” kan se ut då ordföranden för det ryska federationsrådets utrikeskommitté Konstantin Kosatjev under ett möte arrangerat av Utrikespolitiska institutet i Stockholm hävdade att de ryska övningarna med kärnvapen mot Sverige under påsken 2013 var ”ett mediepåhitt”. Utrikesminister Sergej Lavrov berättade i en längre intervju i DN att Ryssland ser svenskt medlemskap i en försvarsallians som ett ”hot”, att folkresningen i Ukraina var en ”kupp” och att han inte förstår varför balterna inte är ”tacksamma” gentemot Sovjetunionen.

Det här visar på något som många i Washington har förstått men som svenska utanförskapare fortfarande vägrar inse: när företrädare för Putin-regimen uttalar sig handlar det inte om att beskriva ett sakförhållande utan om att hamra in ett budskap. Natos utvidgning kallas för ”hot” då det utgör ett hinder för en äventyrlig rysk utrikespolitik. Visst ska man vara medveten om den ryska inställningen men det är främst något man behöver försvara sig emot, inte ha förståelse för.

USA är berett att öka sin militära närvaro i Europa. Hillary Clinton, demokraternas presidentvalskandidat efter att ha säkrat viktiga delstater, har klargjort att hon tänker stå upp för Nato. Den av republikanerna (än så länge) dominerade kongressen vill också backa upp landets östeuropeiska allierade om inte annat för att ta avstånd från Obama. Donald Trump upprepade i sitt nyligen framförda utrikespolitiska linjetal att Europa måste betala för sitt eget försvar, men han sade samtidigt att han vill ta initiativ till ett toppmöte där man ska diskutera hur Nato kan utvecklas.

USA:s engagemang för Nato och dess östra flank är fortsatt starkt men man ser två grundläggande utmaningar. För det första kommer återuppbyggnaden av den militära närvaron att ske från låga nivåer. Europa var en gång nummer ett på agendan för Washingtons försvarsplanering. Nu är vi nummer tre efter Asien och Mellanöstern.

Tvärtemot vad den ryska propagandan påstår har USA:s militär dragit ner kraftigt i vår del av världen, särskilt efter Obamas ”pivot” till Asien. Från att ha haft 14 stridsberedda brigader, inställda på att stoppa en sovjetisk invasion, har den amerikanska militären efter det kalla kriget i Europa främst tränat Natos nya medlemmar.

Någon massiv upprustning från USA:s sida är inte heller att vänta, det räcker inte pengarna till. De få brigader som kommer att placeras ut på östra flanken blir på roterande basis. Nato önskade en avspänning med Ryssland och någon permanent militär infrastruktur finns inte i närheten. Man är öppen för att ändra på detta om situationen försämras, men slår samtidigt vakt om andan i avtalet med Ryssland från 1997, trots att Moskva har brutit mot detta i och med invasionen av Ukraina.

Häri ligger den andra utmaningen. Rysslands trumfkort gentemot Nato är inte främst militär styrka utan förmågan att handla snabbt. För att möta ett ryskt hybridkrig är det viktigt att väst visar att man står enat och kan ställa upp för varandra. Det handlar om att Kreml inte ska missförstå vad det är som gäller.

I Washington upprepas gång på gång att Europa måste förstå betydelsen av burden sharing och genom att ta ansvar för sitt eget försvar skicka en tydlig signal till den amerikanske skattebetalaren som desarmerar populisternas argument inför valet. Just nu uppfattar man att Europa inte förstår situationens allvar och står helt oförberett.

Man talar även om behovet att förbättra Nato som organisation. Beslut måste kunna fattas snabbare vilket är helt avgörande i kriser. Det är i detta ljus som man ska se betydelsen av Sveriges värdlandsavtal. Som icke-medlem kommer det att ta veckor innan Sverige kan få hjälp av andra. Då har Ryssland redan skapat fakta på marken.

Värdlandsavtalet handlar inte om att placera ut några kärnvapen, som de faktaresistenta svenska Natomotståndarna hävdar, utan om att just effektivisera beslutsprocessen. Detta är dock inte tillräckligt. Vi saknar fortfarande de försvarsgarantier som Natos medlemmar har. Om vi ska ”bygga vår säkerhet tillsammans med andra” måste det ske utan det allianslöshetens tomrum som Ryssland kan utnyttja. ”Tillnyktrandet” behöver därför främst ske hos dem som fortfarande ägnar sig åt förnekelse och önsketänkande.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington DC, och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Artikeln har tidigare publicerats på Svenska Dagbladets blogg Säkerhetsrådet.