Margot Wallströms dubbelknutar

AARON KOREWA

Margot Wallström överraskade inte direkt när Natofrågan skulle avhandlas i en debatt i riksdagen om regeringens utrikesdeklaration. Det blev mest det gamla vanliga – Sverige ska samarbeta med Nato, men inte söka medlemskap. Wallströms skäl för detta kan kort sammanfattas med Trump, kärnvapen och något slags allmänt resonemang om ”avspänning”.

Ingen av dessa invändningar är hållbar. Om nu Donald Trump är ett så stort problem, varför föredrar Wallström istället för en multilateral allians ett bilateralt försvarssamarbete med USA? I Nato skulle 27 andra länder kunna backa upp oss. Nu är vi helt utelämnade till Trumps goda vilja, känns det tryggare?

Det finns de som anser att Natomedlemskap numera är värdelöst på grund av Trumps uttalanden men tittar man vad han hittills har gjort så dominerar tydliga Natoförespråkare hans säkerhetspolitiska poster i regeringen. Europas försvar står och faller med Nato, inte EU eller FN. USA är också mycket mer än Trump. Där finns flera starka röster som inte delar hans transaktionsbaserade syn på landets allierade, som senator John McCain klargjorde under sitt tal vid den årliga säkerhetspolitiska konferensen i München. Målsättningen måste ju vara att dra USA i rätt riktning. Självklart har vi större chans att göra det tillsammans med andra i Nato än utanför.

Inte heller frågan om kärnvapen är helt genomtänkt – vi kan alltså inte gå med i Nato, som inte har några egna kärnvapen, men vi ska ha ett försvarsavtal med USA som har det? Och varför är det inget konstigt att vara med i EU där kärnvapenmakten Frankrike är en av de tyngsta rösterna?

Wallström gillar att tala om Sverige som en stark röst för kärnvapennedrustning men hon borde rimligtvis veta att våra möjligheter att få stormakterna att avstå från sina arsenaler är obefintliga. Den sortens frågor avgör dessa länder på egen hand.

Det för oss in på den sista invändningen, om att ett allianslöst Sverige bidrar till ”avspänning”. Det stämmer knappast om vi talar om vårt närområde där vi snarare just nu bidrar till osäkerhet om vad som gäller vid en konflikt, något som Ryssland inte har varit sent med att utnyttja. Som ambassadör Krister Bringéus skriver i sin utmärkta utredning skulle Moskva säkert bli irriterat om Sverige söker medlemskap i Nato men dess möjligheter att agera aggressivt i Östersjöregionen minskar. Det är naturligtvis det väsentliga, vi ska inte be Kreml om lov för att stärka vårt försvar.

Den andra delen av avspännings-argumentet är att allianslöshet skulle ge oss bättre möjligheter att vara medlare vid olika konflikter. Dels är det naturligtvis en myt, Sverige är inte mer framgångsrikt på detta område än Natolandet Norge som nyligen var aktivt i fredsprocessen i Colombia. Där samarbetade Norge med Kuba, ett land som har ett minst sagt komplicerat förhållande till USA men inte verkar ha störts av att Norge är en amerikansk allierad.

För det andra är det ett märkligt resonemang från början. Hur kan det vara viktigare att medla i andras konflikter än att försvara vårt eget land? Inget fel på önskan att mäkla fred men hur trovärdig är den som vill ut och frälsa hela världen utan att först ha sett om sitt eget hus?

Tankegången är en rest från neutralitetspolitikens dagar under det kalla kriget. Wallström står kvar och stampar i Olof Palmes fotspår och tycks inte förstå att världen och vårt närområde har förändrats ganska rejält sedan 1986 och att det är dags att gå vidare. I utrikesdeklarationen säger Wallström att Sverige ska ”bygga säkerhet i samverkan med andra länder och organisationer”. Det är hög tid att vi gör det på riktigt.

AARON KOREWA är international research fellow vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.

Foto: AFP

Lästips: Mats Johansson ger några förslag på vad Wallström borde ta upp med Lavrov i SvD:s Säkerhetsrådet.