Optionen ”neutralitet” är en chimär

KARLIS NERETNIEKS

I debatten anförs allt som oftast argumentet att Sverige genom att stå utanför Nato skulle ha möjlighet att undvika att bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet; ”neutraliteten har tjänat oss väl”. Ett sådant synsätt visar på en grav okunskap, eller vilja att vilseleda, om dagens säkerhetspolitiska verklighet. Den säkerhetspolitiska kartan har förändrats och så även den militära teknologin. Idag spelar Baltikum en nyckelroll för Sveriges säkerhet.

Tidigare, under det kalla kriget, då Baltikum var en del av Sovjetunionen, fanns det för Nato stora fördelar vinna om man kunde genomföra flygföretag mot mål i Baltikum och i angränsade delar av Sovjetunionen. Sådana planerades också, bl.a. med utnyttjande av svenskt luftrum. Något man var fullt medveten om i Sovjetunionen, och mot vilka man rimligtvis planerade motåtgärder. Redan då var det därför tvivelaktigt om vi hade kunnat undvika att dras med i en konflikt i vårt närområde.

Dock fanns, åtminstone teoretiskt, möjligheten att Nato skulle avstå från att angripa mål i Baltikum, något som i viss mån skulle ha minskat riskerna för Sverige. Här kan man fråga sig om Sovjetunionen ändå inte ansett sig tvingat att vidta motåtgärder för att gardera sig mot en mycket sannolik eventualitet; man kunde ju knappast veta vad Nato skulle göra, eller inte göra. Även då var därför risken överhängande att vi skulle ha dragits med i en konflikt i vårt närområde, något som dåtidens svenska regeringar var mycket medvetna om och därför garderade sig för med ett omfattande men för svenska folket dolt Natosamarbete.

I dag behöver vi inte längre fundera över Natos eventuella agerande, och Rysslands behov av motåtgärder vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. De baltiska staterna är medlemmar av Nato och kommer att försvaras av alliansen.

Vapenutvecklingen de senaste decennierna har dessutom ytterligare minskat möjligheterna för Sverige att undvika att dras in i en eventuell konflikt i vårt närområde. Långräckviddiga robotsystem för att bekämpa luft- och sjömål, redan i dag grupperade på ryskt territorium, och det förhållandet att Baltikum utgör en lång och smal tarm längs Östersjön i stort sett helt omgivet av ryskt (och vitryskt) territorium kommer att tvinga Nato att utnyttja svenskt territorium både för överflygning och för basering av sjöstridskrafter. Bilden nedan redovisar delar av problematiken.

Detta har självfallet inte heller undgått ryska planerare. Genom att flytta fram likadana system som finns på bilden (de röda cirklarna) till svenskt territorium, exempelvis Gotland och Blekinge, kan man skapa en ”mur” (illustrerat av de rosa ”korvarna”). Den skulle i praktiken omöjliggöra för Nato att kunna stödja sina baltiska medlemmar, åtminstone tillräckligt länge för att hela Baltikum eller delar därav (beroende på den ryska målsättningen) skulle kunna ockuperas. Att tro att Ryssland inte skulle utnyttja den möjligheten, om den innebär få risker, vore mer än naivt.

Svenskt territorium är av sådan betydelse för Natos möjligheter att försvara Baltikum, och omvänt för Ryssland för att hindra Nato att ingripa, att det rimligtvis måste utgöra en grundläggande förutsättning för svenska säkerhetspolitiska ställningstaganden.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle inte bara öka möjligheterna för oss att försvara Sverige men också stärka trovärdigheten i att Nato kan stödja sina baltiska medlemmar. Sammantaget skulle det bidra kraftigt till att öka stabiliteten i Östersjöområdet och därmed också minska riskerna för att det överhuvudtaget skall uppstå några allvarliga kriser i vårt närområde.

KARLIS NERETNIEKS är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan

Foto: Dmitrijs Suļžics, IRLV