Tre argument för Nato. Del 2: Ryssland

TOMAS BERTELMAN

(från ett anförande inför I 15:s Kamratförening den 18/2 2016)

Vid sidan av Natomotståndarnas tes att vi förlorar vår självständiga röst och möjligheterna att driva kärnvapennedrustning, så är det främsta argumentet emot ett svenskt Natomedlemskap att det hotar stabiliteten och ökar spänningen i vår del av världen, därför att det provocerar Ryssland, som redan känt sig hotat och inringat av Natos utvidgning. Mycket av Natodebatten i Sverige har därför blivit en debatt om Ryssland.

Mitt argument är alltså att den ryska politiken har blivit revanschistisk och revisionistisk, och den syftar till en ny, för oss mycket skadlig säkerhetsordning i Europa. Ryssland har också visat sig ha en lägre tröskel för våldsanvändning än vi trott, och en beredskap att med en ganska massiv militär insats, när så behövs, skapa nya fakta på marken (Georgien, Ukraina, Syrien) för att tvinga igenom sin vilja.

I Natomotståndarnas version innebär ett svenskt Natomedlemskap att Nato flyttar fram sina positioner i ett område som gränsar till vitala delar av Rysslands territorium. Det gäller dels landets näst viktigaste befolkningscentrum, d.v.s. St. Petersburgs-området, dels (genom ett sannolikt finskt medlemskap) också Murmanskområdet, som härbärgerar en stor del av Rysslands nukleära andraslagsförmåga, och som garanterar den strategiska kärnvapenbalansen. I båda avseendena, menar Natomotståndarna, kommer Ryssland att tvingas reagera genom militära förstärkningar och genom ökad militär aktivitet, vilket kommer att öka risken för incidenter och konflikter, som kan eskalera, och därmed ökar spänningen.

Vad gäller den militära delen av detta är jag för egen del övertygad om att Ryssland redan idag räknar Sverige som de facto medlem av alliansen, och möjligen Finland också. Den viktiga skillnaden med ett formellt medlemskap skulle vara att vi kunde planera ett gemensamt försvar mycket mera effektivt. Militära inslag till följd av medlemskapet som skulle kunna uppfattas som offensiva eller hotande, t.ex. stationering av kärnvapen eller permanent stationering av Natostyrkor, skulle kunna begränsas på samma sätt som skett i Danmarks och Norges fall. Däremot skulle, som sagt, givetvis Natos defensiva förmåga öka högst betydligt genom förberedd försvarsplanering och en tydligare rollfördelning mellan medlemmarna, vilket ger ökad effekt. Det är en ibland förbisedd effekt av medlemskapet att inget skulle mer öka effektiviteten i det nordiska försvarssamarbetet än just ett gemensamt alliansmedlemskap.

Men givetvis skulle en ökad rysk militär aktivitet bidra till ökad spänning som uttryck för ett ryskt missnöje med utvecklingen, och antagligen skulle risken för incidenter också kunna öka under en period. Politiskt skulle ett svensk-finskt Natomedlemskap vara en mycket svår motgång för Ryssland, och man kommer säkert att uttrycka sitt missnöje på många kännbara sätt, åtminstone under en övergångstid. Men när väl medlemskapet är ett fullbordat faktum, finns det ingen anledning att tro att Ryssland inte skulle finna sig i det, precis som man gjort med Norges eller Danmarks eller Tysklands medlemskap. Natoländerna Norge och Danmark har för övrigt ett betydligt mer avspänt förhållande till Ryssland än vad Sverige har.

För Ryssland har gränsen mellan stat, nation och imperium alltid varit flytande och oklar. Ryska minoriteter utanför statsgränserna och bristen på naturliga geografiska gränser har alltid kompenserats med förekomsten av lydstater, gråzoner, inflytandesfärer eller frusna konflikter. Den klarhet och tydlighet och oåterkallelighet som Natomedlemskapet gett länderna i Central- och Östeuropa är alltså raka motsatsen till det som Ryssland strävar efter. Från Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och i någon mån i Centralasien har Ryssland grannar med antingen ryska minoriteter, ryska militärt samarbete, ryska baser eller s.k. frusna konflikter, d.v.s. öppna sår som kan rivas i, svaga och korrumperade ledningar som kan manipuleras, intressen som kan penetreras och därmed länder som kan destabiliseras. Inte för att det ligger i Rysslands intresse att alltid göra detta, bara ganska ofta och lagom mycket, till den nivå som behövs för att förhindra dessa länder att bli stabila, oberoende, demokratiska och ekonomiskt framgångsrika. Därför är det egentligen självklart att Ryssland är emot utvidgandet av en försvarsallians som ger medlemmarna klarhet och trygghet, och mindre möjligheter att manipulera samhället.

Men kan man verkligen säga att Ryssland för den skull utgör ett hot mot säkerheten i Östersjöområdet? Det är ju många Natomotståndare som hävdar att Ryssland helt saknar intresse att angripa något land i vårt grannskap och att en sådan attack inte bara är ytterst osannolik utan på gränsen till otänkbar. Detta är ju en central fråga, så ytterligare något om den ryska säkerhetspolitiken är på sin plats.

Alla i Väst hoppades på ett demokratiskt Ryssland på 90-talet, men vi blundade för mycket av det som då hände. Det tog alltför lång tid innan vi förstod att Ryssland på väg åt fel håll, även sedan Putin kommit till makten för 16 år sedan. Det är en hel historia i sig, som skulle ta för lång tid här. Men det var först med annekteringen av Krim och aggressionen i östra Ukraina 2014 som Väst vaknade upp, sanktioner infördes, och även USA och EU accepterade att vi nu står inför ett nytt läge, präglat av en långvarig konfrontation. Man kan diskutera om man skall kalla detta för ett nytt kallt krig eller inte. För egen del tycker jag nog att det inte är en för stark beteckning, därför att Ryssland har själv valt att konstruera en så djupgående politisk och civilisatorisk motsättning ovanpå den geopolitiska intressekonflikten. Det var också vad den ryska premiärministern själv kallade förhållandet så sent som för någon vecka sedan.

Varför har det då blivit så här? För det första har det alltid funnits en antivästlig klangbotten i det ryska folkdjupet, en potential i forma av stämningar som kan aktiveras och mobiliseras om ledningen så vill. Det har bl.a. med den ortodoxa kyrkans starka ställning att göra, och förstås de många seklerna av krig med västeuropeiska makter. För det andra har det med den ryska självbilden att göra efter imperiets sammanbrott 1991. Man har aldrig kunnat acceptera att man förlorade kraftmätningen under det kalla kriget. Men fr.a. genomgick de dåvarande kommunistiska makthavarna aldrig någon uppgörelse av den typ som nazisterna utsattes för efter andra världskriget. Det har aldrig funnits någon skarp brytning, en så kallad ruptur, mellan den tidigare diktaturen och det demokratiska försöket, som genomfördes på 90-talet. Det fanns ingen efterfrågan på någon sådan uppgörelse i Ryssland, eftersom det i hög grad var de gamla krafterna som styrde det demokratiska experimentet i kulisserna, och inte heller i väst, där man föredrog att vara naiv och förhoppningsfull, och där man i vilket fall ändå hade saknat maktmedel att driva igenom någon sådan uppgörelse med det förflutna mot den ryska ledningens vilja.

Idag ser man i backspegeln mycket mera kontinuitet mellan etablerandet av Putins s.k. maktvertikal på 2000-talet och det ’’vilda 90-talet’’, som visserligen var turbulent och oförutsägbart, men som aldrig gav de demokratiska institutionerna någon riktig chans att slå rot. De demokratiska krafterna var helt enkelt för svaga. När jag kom till Moskva som ambassadör hösten 2008 höll en radiostation på att ordna en omröstning om vem som varit Rysslands främste historiske figur, och genant nog röstade det ryska folket fram Josef Stalin. Man kan ju tänka sig hur reaktionen blivit, om det varit i ett annat land med en annan diktator som röstats fram som den största historiska figuren. Det blev också för mycket för de ryska arrangörerna, som fick frisera resultaten, och de korade istället Alexander Nevskij som segrare, en furste från Novgorod på 1100-talet som är en rysk symbol för kampen mot det aggressiva västerlandet (då var det svenskar och tyska ordensriddare).

Så första delsvaret på frågan varför det blev som det blev, är att det aldrig skedde någon uppgörelse med det sovjetiska förflutna, och att den gamla mentaliteten blev kvar. Till den hörde oviljan att acceptera förlusten av imperiet, d.v.s. att acceptera att de fjorton icke-ryska gamla delrepublikerna valde att bli självständiga. Ni har nog hört Putins tal citeras, där han kallar Sovjetunionens sammanbrott för 1900-talets största geopolitiska katastrof. Ännu svårare var det för Ryssland att bevittna hur de flesta av de nya staterna, och givetvis de tidigare WP-medlemmarna, ville ha så många och nära band som möjligt med den forne huvudmotståndaren, d.v.s. USA, NATO och EU. Kreml har alltid haft svårt att acceptera att små länder och små folk har en egen självständig vilja. Deras handlande ses som resultatet av andra större makters påtryckningar. Från rysk synpunkt kunde man inte acceptera att de tidigare förtryckta folken både i Central- och Östeuropa och i Sovjetunionen ville bli medlemmar i EU och Nato så fort som möjligt för att skydda sin frihet och få en chans att utvecklas på egen hand. Nej, i ryska ögon var det västmakterna med USA i spetsen som utnyttjade Rysslands tillfälliga svaghet för att flytta fram sina egna positioner och inringa det nya Ryssland med fientliga strukturer. Denna inringnings- och utnyttjandeteori är central i den ryska berättelsen, och dess tysta förutsättning är att Ryssland har särskilda intressen som andra folk skall ta hänsyn till. Det är en berättelse som också anklagar väst för hyckleri och dubbla standards i sitt agerande i allt från Balkankrigen till den arabiska våren, och där Ryssland och ryska intressen alltid presenteras som åsidosatta.

Det är en berättelse som egentligen är äldre än Putins tid vid makten. Poängen här är dock den att Ryssland ändå fram till 2012, d.v.s. då Putin återvände till en tredje presidentperiod, hade haft en kurs som visserligen blev alltmer kritisk mot Väst, men som ändå i princip ville ha ett partnerskap med EU och Nato och alltmer samarbeta inom internationella institutioner baserade på gemensamma regelverk. Och alla västliga partners gick långt för att tillgodose de ryska önskemålen: Nato-Rysslandsrådet grundades 1997 och gav Ryssland en priviligierad plattform för dialog. EU gjorde stora ansträngningar utan mycket resultat för att närma Ryssland till att bli delaktigt i de fyra friheterna, och nästan alla EU-länder slöt bilaterala s.k. ’’partnerskap för modernisering’’ med Ryssland, vi också. Mycket av detta var politisk teater och imitation, men i princip uppfattades Ryssland ändå som en blivande, visserligen ytterst besvärlig men ändå, en medlem av någon slags samarbetsgemenskap med gemensamma regler.

Men detta ändrades gradvis i och med att Putin återvände till presidentmakten våren 2012. Ryssland slog allt tydligare in på en väg av självvald isolering och konfrontation med väst och lanserade vad gäller integration och samarbete sitt eget ’’motprojekt’’ i form av den Euroasiatiska Unionen (Vitryssland, Kazachstan, Armenien mfl). Anledningen till kursomläggningen var intern och hade inget att göra med några åtgärder från Västs sida. Under vintern 2011-2012 skakades flera av Rysslands stora städer av de protester som ordnades av den nya medelklassen, eller den kreativa klassen som den kom att kallas. Demonstrationerna gällde det omfattande valfusket i parlamentsvalen 2011. Det var alltså inte ekonomiska protester – ekonomin var fortfarande god – utan det var för första gången protester från självständiga människor mot att behandlas som boskap, för att använda deras eget uttryck. För Putins del var protesterna en stark varning om faran för en orange revolution också i Ryssland, och efter vad som hänt i den arabiska våren uppfattade han nog också en fara för sig själv personligen i denna utveckling. Samtidigt stod det klart redan då att den ryska ekonomin var på väg att stagnera och inte skulle kunna fortsätta att leverera de välståndsökningar som det tidigare sociala kontraktet förutsatt. Regimens svar blev att skärpa den repressionen och den auktoritära politiken, och att mobilisera den mest traditionella delen av den ryska befolkningen med hjälp av en nationalistisk patriotisk plattform byggd på en öppen konfrontation med Väst. Medelklassens protester förklarades som resultat av utländska konspirationer, i första hand amerikanska manipulationer. Den nya utvecklingen började alltså två år före Ukraina, och vi lever nu med Ryssland på denna väg för femte året. Putins popularitetssiffror är högre än någonsin, även om man kan diskutera deras kvalitet. Regimen har alltså framgångsrikt bytt grund för sin legitimitet, från att garantera välstånd till patriotisk lojalitet i en konfrontation med Väst. Många menar att denna politik inte kan hålla särskilt länge, men så länge som den mycket intensiva statliga propagandan kan förklara de nya svårigheterna och umbärandena som ett resultat av Västs aggressiva politik, så går det nog att hålla på längre än vi tror. (En flitigt använd bild för detta är att det i varje ryskt hem pågår en kraftmätning mellan kylskåpet och TV-apparaten. Det minskar på hyllorna, men teven lyckas förklara varför.) Problemet är bara att ’’det patriotiska odjuret’’ som regimen skapat måste födas med nya äventyr, förödmjukelser och segrar, och vi har sett hur Ukraina hamnat i bakgrunden till förmån för Syrien och Turkiet.

Men det är klart att i det riktigt långa loppet håller det inte. Det är dock inte bekant att den ryska ledningen bedriver den sortens kylig långtidsplanering. Ryssland svarar för ungefär 1,5 procent av världens BNP. Nato svarar för 48 procent. Hur kan någon vettig människa tro att man kan klara en sådan kraftmätning? Man skall inte underskatta att det finns en emotionell och personlig komponent i detta, som i sig är ganska bekymmersam. Men det finns också en del andra svar.

För det första har Ryssland intalat sig att det USA-dominerade Västerlandet är på dekis, med sin postmodernistiska hedonism, dominerat av HBTQ-frågor och undergrävande av alla slags normer. Brist på mod, ledarskap, vilja och övertygelse ses kombineras med djupgående splittring och upplösningstendenser. Framväxten av extrempartier, i första hand kring en okontrollerad massmigration, men också i andra riktningar, regionala självständighetspartier, Storbritanniens eventuella utträde ur EU – allt ingår i denna ryska bild av västerländskt sönderfall. Och på andra sidan ser Ryssland hur den del av världen som inte är Väst reser sig och hinner ifatt och vill organisera den internationella ordningen på ett nytt och oberoende sätt. Ryssland som en viktig och självständig del av en ny multipolär värld, det är så målbilden ser ut. BRICS-länderna har blivit en symbol för denna världsbild, även om det just nu verkar vara främst de som har problem. Men i denna omstrukturering av den globala ordningen, menar man i Moskva, är det Ryssland som har allierade, och Västerlandet som står ensamt. Och man skall ha klart för sig att mycket av den ryska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken går ut på att göra vad man kan för att förstärka denna utveckling i alla avseenden, bl.a. genom att försvaga EU och splittra Europa och USA.

Putin anser sig företräda den majoritet på vår jord som hyllar traditionella värden istället för Västerlandets förment universella värden, och Ryssland menar sig vara det enda landet som har styrkan och viljan att försvara rätten till traditionella värden gentemot det angrepp och det hot som exporten av västliga värderingar anses utgöras. Det gäller inte minst värden om demokrati, mänskliga och medborgerliga rättigheter, som utgör ett hot mot auktoritära och korrupta regimers säkerhet. Det här är förstås en ideologiserad och förenklad bild, men den bidrar till det ryska självförtroendet och att man uppfattar sig ha ett stort stöd och sällskap i kampen mot den USA-ledda dominansen av världen.

För det andra har Ryssland visserligen helt underlägsna resurser om man räknar i totala siffror, men den ryska underlägsenheten är inte riktigt lika stor när det gäller resurser för våldsanvändning som faktiskt går att använda, och framför allt inte när det gäller viljan och förmågan att fatta beslut om att faktiskt använda dem. Till skillnad från Väst är man van vid att leva i ett tillstånd av konfrontation, man är inte lika obehagligt berörd av konflikter, man har en viss vana att få sin vilja igenom med tillämpande av militärt våld och hot om våld, och man har inte medias och den allmänna opinionens spärrar emot att orsaka ett visst mått av förödelse och lidande. Man har också en högre tröskel för att acceptera egna förluster och ett visst risktagande. Allt detta har bidragit till en effektiv blandning av beräknande kalkyl och hänsynslöshet som gjort att Ryssland visat sin förmåga att driva igenom sin vilja inför ett tämligen handfallet, konflikobenäget och splittrat Väst. Den svagare parten är ibland inte den som har mest att förlora, utan den som är mest rädd att förlora. Och bland riskerna för felkalkyler återfinns även risken för rysk överskattning av betydelsen av den egna viljekraften, tron att viljestyrka övervinner dekadenta staters vacklande och obeslutsamhet.

Ändå är det förstås inte så att denna högre konfliktberedskap och lägre våldsanvändningströskel skulle leda till att man avsiktligt skulle börja ett anfallskrig mot Nato, naturligtvis inte. Men konfrontationen pågår permanent på lägre nivåer, och, som både Ukraina och Syrien visat, det finns alltid en risk för felbedömningar och för förhastade och emotionellt färgade beslut. Putins Ryssland präglas idag av en principiell systemfientlighet gentemot Väst: det är inte vad Väst gör, utan vad Väst är, som utgör ett långsiktigt hot mot systemet med personlig centraliserad makt i Ryssland. Det är därför som undergrävandet av enigheten och funktionsdugligheten i de västliga demokratierna är ett långsiktigt ryskt intresse, som kan drivas med många delvis nya metoder som kan kallas hybridkrig eller icke-linjärt krig, och som omvandlar alla sorters resurser, inte minst pengar och information, till vapen i en ny sorts kamp. Konflikter avgörs inte främst av BNP-förhållanden, utan av förmågan att omvandla ekonomiska och sociala tillgångar till användbar makt, och Ryssland har omvandlat de flesta av sina mer blygsamma tillgångar till vapen.

Jag tror inte att Ryssland kommer att lyckas eller att vi står inför något existentiellt hot. Men jag tror att den bild jag tecknat dessvärre innebär att vi under lång tid framöver kommer att ha en bestående källa till instabilitet och även hot mot säkerheten i vår del av Europa. Och den risk som detta innebär kan bäst reduceras genom att vi själva ingår i en allians, som på ett trovärdigt sätt kan övertyga Ryssland om det utsiktslösa i att försöka undergräva ordningen i Östersjöområdet. Vi lämnar därmed ett bidrag till den regionala säkerheten, men framför allt till vår egen säkerhet. Alliansmedlemskapet påverkar förstås inte direkt ryska försök att undergräva eller utöva inflytande i baltiska eller nordiska länder, men det påverkar i hög grad föreställningarna om vad som skulle hända ifall utvecklingen gick över styr och eskalerade till en väpnad konflikt. Därmed bidrar det till att ha en viss avhållande effekt också på lägre konfliktnivåer.

TOMAS BERTELMAN ambassadör i Moskva 2008–2012, överlämnade i oktober 2014 utredningen ”Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” till försvarsministern, Rapport från Utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete, Fö 2013:B.