Det ”missförstådda” Ryssland

AARON KOREWA

Det är aldrig fel att kritiskt granska antaganden om andra staters utrikespolitik. Att försöka förstå varför beslutsfattare beter sig på ett visst sätt kan leda till att man undviker onödig konfrontation. Det kan också leda till att det blir lättare att identifiera hur dagens problem kan lösas.

Det är inte att undra på att ett land vars utrikespolitik många försöker förstå är Ryssland. Just nu pågår en intressant diskussion på SvD Debatt om detta. Tyvärr finns en del debattörer som har svårt att skilja en förklaring till varför Ryssland under de senaste åren har valt en konfrontationspolitik gentemot väst med en förståelse för det.

En sådan debattör är Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor i freds- och utvecklingsforskning och internationella relationer vid Göteborgs universitet. Hans bidrag är tyvärr mest bara en sammanställning av Kremls talepunkter.

Stilhoff Sörensen inleder med att hävda inga bevis har presenterats av Storbritannien för ”den påstådda giftattacken på Sergej och Julia Skripal” och beklagar sig över journalister inte har ställt samma ”enkla frågor” som den ryska ambassaden i London.

Detta är häpnadsväckande uttalanden. Nyligen framgick att den internationella Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) stödjer den brittiska regeringen i att giftet som användes var militärklassad Novitjok, ett extremt sällsynt och avancerat ämne som utvecklades i Sovjetunionen på 1970- och 80-talet. Även den ryske kemisten bakom, Vladimir Uglev, stödjer den brittiska slutsatsen. Det faktum att Storbritannien snabbt fick med sig en stor majoritet av EU-länderna, däribland det traditionellt återhållsamma Tyskland, i att utvisa ryska diplomater tyder på att starka bevis har presenterats för dessa länders regeringar. Av förståeliga skäl kan stora delar av detta inte offentliggöras då det rör sig om ett underrättelseärande.

Det kan jämföras med de nu över 30 olika motstridiga ”förklaringarna” till mordförsöket Ryssland har lagt fram där man först sådde tvivel på om händelsen överhuvudtaget har ägt rum för att sedan anklaga alla från Sverige till Julia Skripals svärmor. I ryska statskontrollerade media framförs absurditeter som att britterna själva mycket väl kan ligga bakom med hänvisning till att giftmord är vanliga i Shakespeares pjäser samt standardförklaringen att allt bara är ”russofobi”.

Kreml har, sin vana trogen, lagt ut en störtflod av propaganda. Liknande saker såg vi hända när passagerarplanet MH17 sköts ner i östra Ukraina av en rysktillverkad BUK-missil. Till det kan man lägga alla lögner om invasionen av Krim och Donbas. I november sa ryska försvarsdepartementet att man hade bildbevis för att USA hjälper IS i Syrien. Det visade sig vara skärmdumpar från ett mobilspel. Vi ser samma mönster upprepas efter den syriska regimens gasattack i Douma. Därför blir det en smula komiskt när Stilhoff Sörensen skriver att ”brittisk underrättelsetjänst mycket väl kan producera propaganda för politiska syften” med hänvisning till Irakkriget 2003. Har han helt missat att Ryssland sedan flera år medvetet använder sig av vilseledning som politiskt verktyg? Den ryska ambassadens ”frågor”, om bland annat Skripals döda marsvin, ska naturligtvis ses i det ljuset.

Stilhoff Sörensen säger sig efterlysa ”kritiskt tänkande”. Det är som sagt inte fel att ta reda på vad Ryssland anser är orsaken till den nuvarande konflikten med Väst men ska det göras på allvar behöver man väl också granska den ryska positionen kritiskt? Att Ryssland har en annan uppfattning är möjligt men den uppfattningen blir ju inte automatiskt rimlig för det.

Den centrala poängen hos Stilhoff Sörensen är att det är fel att se Ryssland som en aggressiv och revanschistisk stat. Ryssland är i själva verket defensiva och fokuserar på bevarandet av sin suveränitet och intressesfär samt ”status quo”.

Med tanke på att det är snart 30 år sedan Sovjetunionen föll samman är minst sagt underligt att kalla ryska försök att återgå till en ordning där Moskva styrde över en mängd numera självständiga stater som bevarande av ”status quo”.

I själva verket skapade händelserna 1989–91 ett nytt status quo som Kreml idag har svårt att acceptera. Stilhoff Sörensen menar att Rysslands önskan att ha grannländerna i sin intressesfär inte handlar om makthunger utan härstammar från att Ryssland historiskt har utsatts för invasioner. Som exempel nämner han bland annat Tyska Orden, Karl XII och Napoleon. Det stämmer förvisso men även Rysslands grannar har utsatts för invasioner. Från Ryssland. Och då handlar det inte om något som hände för hundratals år sedan utan ett färskt minne av en av historiens mest brutala totalitära stater.

Stilhoff Sörensen menar att när Nato ”börjande expandera” i Östeuropa så betraktas det ”stor oro” i Ryssland men han bemödar sig inte alls att kritiskt granska vad denna ”oro” bestod i. Ingen av de forna öststaterna har kapacitet att invadera Ryssland. Ingen har uttryckt någon som helst önskan att göra det heller. Desamma gäller för övrigt för västeuropeiska länder som genomgående har skurit ner kraftigt i sina försvarsbudgetar sedan murens fall. Av den en gång massiva amerikanska militära närvaron i Europa återstår en bråkdel.

Att tala om Nato som ”expanderade” är missvisande. Det var de nya fria länderna som idogt och envist, över flera års tid arbetade för att bli medlemmar. Lika mycket som Sverige har rätt att själva avgöra om vi ska stå utanför Nato har Rysslands grannar rätt att gå med. Det är något Ryssland själva erkänner i avtalet Nato-Russia Founding Act från 1997. Enligt samma avtal förband sig Nato att inte ha permanent militär närvaro eller kärnvapen i de nya medlemsländerna. Försvarsalliansen gick så långt för att stilla rysk ”oro” att man inte ens drog upp planer för hur Baltikum skulle försvaras. De fyra roterande bataljonerna som idag finns i Baltikum och Polen är naturligtvis helt otillräckliga för en invasion av Ryssland. De tillkom dessutom efter att Ryssland invaderade Ukraina, inte före.

När Stilhoff Sörensen försöker förklara det ryska beteendet gentemot Ukraina gör han flera sakfel. Upprinnelsen till krisen 2014 var att Ukraina ville skriva på ett handelsavtal med EU. Det var inte frågan om något medlemskap i EU, än mindre Nato. Stödet för Natomedlemskap i Ukraina var vid den tiden omkring 20%. Stilhoff Sörensen tar upp Natos toppmöte i Bukarest 2008 men glömmer att varken Ukraina eller Georgien fick någon Membership Action Plan (MAP) vid det tillfället, bland annat för att Tyskland ansåg att det skulle provocera Moskva. Några planer på att Nato skulle ha en flottbas i Sevastopol har aldrig existerat även om den ryska propagandan envist hävdar det. Snarare handlade det främst om att Putin blev rädd för att en framgångsrik folkresning i Ukraina kan få ryssar att tänka i liknande banor. Man kan förstå varför en auktoritär ledare oroas av det men det finns ingen anledning att känna ett uns av sympati för honom.

Stilhoff Sörensen påstår att Ryssland ser EU och Nato som säkerhetspolitiska utmaningar då landet aldrig bjöds in till dessa organisationer. Tyvärr redogör han återigen inte för varför. Som professor Angela Stent, chef för Rysslandsstudier vid Georgetown University, visar i sin utmärkta bok The Limits of Partnership var Ryssland, trots fina ord om ett ”gemensamt europeiskt hus”, aldrig berett att ge upp tanken på att man är en stormakt med rätt att styra över andra. Moskvas planer var inte att man skulle gå med i EU eller Nato som vilket land som helst utan att dessa organisationer skulle göras om från grunden efter just principen om intressesfärer. Av förståeliga skäl var övriga länder inte intresserade av detta.

Däri ligger kärnan i den nuvarande konflikten. Nato utgör inget hot mot Rysslands territoriella integritet eller vanliga ryssars liv. Kreml är givetvis medvetna om detta. Fram till Ukrainakriget minskade Rysslands militära närvaro vid gränsen mot Nato till förmån för gränsen mot Kina.
”Hotet” ligger istället i att Nato (och EU) undergräver bilden av Ryssland som ett imperium.

Som Robert Dalsjö förklarar när han jämför härskarna i Kreml med en maffia är makten i Ryssland beroende av att folket känner en viss fruktan för överheten. På samma sätt ser Rysslands sin position som stormakt vara beroende av att mindre grannar av rädsla böjer sig för Kremls önskemål och ”visar respekt”. Rysslands utrikespolitik formas därför främst av inrikespolitiska orsaker och hur regimen är uppbyggd. Detta synsätt går långt bakåt i tiden och började naturligtvis inte med att Nato tog in nya medlemmar.

Nu när Putin inte längre kan leverera ökat välstånd på grund av extrem korruption och fallande oljepriser blir ett återskapande av ”imperiets storhet” det enda som är kan legitimera hans styre. Det är Putins position i Ryssland som hotas av Nato, inte Rysslands säkerhet. Att Putin sätter likhetstecken mellan sina privata intressen och landets är återigen inte förvånande men varför ska man hålla med honom?

Det borde inte vara särskilt svårt att förstå att den synen inte går att förena med de självständighetssträvanden staterna i forna Sovjet och Östeuropa hade. En separation mellan en tidigare ockupationsmakt och länder som ockuperats är sällan helt smärtfri. Det är naivt att tro att både Kremls och dessa nya staters önskemål hade kunnat tillgodoses i lika stor utsträckning efter kalla kriget.

Stilhoff Sörensen återkommer ständigt till att Ryssland vill ha ”dialog”. Det låter fint men vad betyder det i praktiken? Ukrainas handelsavtal med EU förhandlades under fem års tid. Saken är egentligen ganska enkel. Antingen har Ukraina rätt att skriva på ett sådant avtal eller så har de inte det. En ändlös ”dialog” om detta med Ryssland gör att Moskva i praktiken ges vetorätt. Dessutom har Väst försökt ha mängder av dialog med Putin om hur Ukrainakriget ska få en lösning. Likaså flög USA:s tidigare utrikesminister John Kerry närmast skytteltrafik till Moskva för att få ett slut på våldet i Syrien med klent resultat. Dialog är på sin höjd ett medel, inget mål i sig.

Det är intressant att röster som vill att Väst ska ”förstå Ryssland” aldrig säger något om att Ryssland behöver ta ansvar för sitt agerande och förstå sina grannar. Den påtvingade Sovjetkommunismen var illa nog men sedan dess har Ryssland fortsatt med hotfulla uttalanden, ständiga kräkningar av dessa länders luftrum, övat militära angrepp, genomfört cyberattacker mot kritisk infrastruktur och försökt sabotera den demokratiska utvecklingen där med bland annat desinformation och korruption.

Stilhoff Sörensen frågar retoriskt vad USA skulle göra om Ryssland placerade ut kärnvapen i norra Mexiko. USA har dock inte simulerat ett kärnvapenanfall på Mexikos huvudstad som Ryssland gjorde i övningen Zapad 2009 mot Warszawa. Om så hade varit fallet hade Mexiko kanske efterfrågat ryskt beskydd.

Det är bättre att Ryssland, istället för att kräva dialog med Väst om att återupprätta en säkerhetsordning som slutade gälla för 30 år sedan, har en ärlig och uppriktig dialog med sina grannar om de historiska övergreppen. Vill Kreml ha respekt får de börja bete sig respektfullt. Det är inte Väst som har trängt in i en rysk intressesfär, det är länder som av egen vilja har sökt sig bort från den. Härskarna i Kreml kanske ska fundera på varför.

Stilhoff Sörensen ser Finland som förebild för Ukraina men missar att Finland öppet har deklarerat att man kan tänka sig gå med i Nato om man bedömer att säkerhetsläget försämrats. Ingenstans i den optionen står det att man måste be Ryssland om lov först. Saken faller på sin egen orimlighet. Dessutom kan inte andra länder bara kopiera Finland. En fördel det landet har är att man inte besitter vad Kreml anser vara strategiskt viktig eller historiskt relevant geografi. Samt att finländarna slapp sovjetiskt styre.

Det finns poänger i Stilhoff Sörensens artikel. Väst borde ha uppmärksammat att Ryssland var inställt på konfrontation långt tidigare. I fallet Kosovo borde Väst inte ha agerat annorlunda, det var rätt att bara några år efter massakern i Srebrenica ingripa tidigt för att stoppa ännu en etnisk rensning på Balkan. Däremot borde man ha förstått att Ryssland skulle ogilla det och förberett sig därefter. Stilhoff Sörensen har också rätt i att Ryssland inte är någon supermakt. Men det argumentet undergräver hans resonemang. Visst kan Kreml orsaka problem men det är något Väst i allra högsta grad kan hantera.

Det är den sortens ”realism” som behövs. Inte en som ger efter för ryska krav. För det första vore det principiellt fel. Det finns ingen anledning att Putins vilja att få sitta tryggt i Kreml eller vissa ryssars sårade känslor att inte längre få styra över andra länder ska väga tyngre än dessa länders önskan om att välja sin egen väg. För det andra skulle det inte lösa något. Erfarenheten av eftergiftspolitik gentemot aggressiva, auktoritära ledare visar att det inte brukar lugna ner dem, tvärtom. För det tredje är det inte ens genomförbart. Att tro att Väst och Ryssland kan dela upp Europa mellan sig i intressesfärer enligt ett slags Jalta 2.0 är fullständigt orealistiskt. Vi lever inte på 1940-talet längre där man kunde låsa in miljoner människor bakom järnridåer. Folk i dessa länder skulle helt enkelt aldrig acceptera det.

Ryssland är ett land med stora möjligheter. Det är världens största, har mängder med naturresurser samt en välutbildad befolkning. Dess problem härrör inte främst från ett förlorat imperium utan är inhemska. De verkliga hoten är inte Nato utan korruptionen, att de välutbildade flyr, dålig folkhälsa och en auktoritär regim som istället för att ta tag i problemen, berikar sig själva och fördummar debatten i landet med nonsenspropaganda om påhittade yttre fiender.

Väst kan inte lösa dessa problem för Ryssland, det måste de göra själva. Medan de gör det måste vi dock försvara oss mot det hot som regimen i Kreml utgör. En stormakt på tillbakagång är ofta aggressiv och beredd att ta risker, det har Putin visat flera gånger men ett samlat Väst kan Ryssland inte rå på. Den snabba uppslutningen bakom Storbritannien efter Skripalfallet var därför ett bra sätt att demonstrera detta.

Rent militärt handlar det om att sluta ha illusioner. Sverige kan bara försvaras tillsammans med andra, därför behövs Natomedlemskap. Samtidigt måste vi, precis som alla andra Natoländer i Europa, rusta upp vårt eget försvar och sluta helt outsourca säkerheten på vår kontinent till USA. Alla EU-länder behöver införa en egen Magnitskijlag för att stoppa det skadliga inflytandet från ryska oligarkers pengar samt slå Putinregimen där det gör som mest ont. Rysk propaganda behöver ses som det hot det är och finansieringen av initiativ på nationell och EU-nivå som bekämpar den måste öka.

Ryssland har varit duktiga på att utnyttja svaghet och splittring i västerländska samhällen. Den goda nyheten är att Kreml är ganska dåliga på att förstå vad som gör oss starka. Problem i spår av globalisering eller en ogenomtänkt migrationspolitik är saker vi behöver ta tag i oavsett vad Putin gör eller inte gör.

Den sortens åtgärder är betydligt effektivare än eftergifter till en regim som blickar bakåt istället för att ha Europas eller ens sitt eget lands bästa för ögonen.

AARON KOREWA är redaktör för Natobloggen. Han är även projektledare vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld.