Åsa Linderborgs hittepå är ett demokratiskt problem

AARON KOREWA

Den som intresserar sig för hotet från rysk desinformation har säkert sett hur Åsa Linderborg, som leder Aftonbladet Kultur, under de senaste veckorna har smutskastat Martin Kragh, chefen för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet (UI).

Kort bakgrund är att Linderborg blev sur för att Kragh visar i en artikel i ansedda Journal of Strategic Studies att en hel del av det som har skrivits i Aftonbladet Kultur om Rysslands krig mot Ukraina hamnar väldigt nära innehållet i Kremls desinformationskampanjer.

Linderborg menar att artikeln är ”skamlös och ful” och att Kragh är en MI6-agent, landsförrädare och ett “hot mot demokratin”. Hon vill att Säpo utreder honom (!).

Det senare tycks Linderborg bygga på att Kragh, enligt dokument som har spridits av en hackergrupp, pekas ut som koordinator i Norden för Integrity Initiative, en satsning för att motverka rysk desinformation av den brittiska tankesmedjan Institute for Statecraft.

Anklagelsen är osann (mer om det senare) och att Linderborg är helt ute och cyklar har redan visats av flera andra.

Här kan man läsa hur den ”massiva kritik” mot Kraghs studie som Linderborg lutar sig mot tillbakavisas av Li Bennich-Björkman, innehavare av världens äldsta statsvetenskapliga professur, och nio andra forskare från Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet. Här backar dessa forskare upp Kragh igen och här gör en annan grupp av Sveriges främsta Rysslandskännare samma sak.

Utrikespolitiska institutets direktör Christer Ahlström sammanfattar i två korta svar allt som behöver sägas egentligen.

Ni som är intresserade av en mer fullständig genomgång av haveriet ska läsa Patrik Oksanen, Sveriges kanske främsta journalist inom ämnet ryska påverkansoperationer.

Här visar också Karin Ohlsson i Expressen att mycket av det som Linderborg bygger sina historier på är uppgifter från ryska propagandister, haverister och foliehattar.

I en serie artiklar i SvD skriver Claes Arvidsson, Lisa Irenius, Olof Ehrenkrona och Mathias Ståhle hur Aftonbladets kulturchef gör sig till en nyttig idiot för Kreml.

Slutligen bemöter Kragh själv flera av Linderborgs anklagelser här.

Man skulle kunna tro att efter en sådan utskåpning borde Linderborg komma med någon form av ursäkt eller åtminstone ett erkännande för att hon kan ha haft fel. Det är ju inte första gången det händer. Linderborg har gjort sig känd för att sprida ganska grova felaktigheter i Natodebatten. Samtidigt anklagar hon Kragh för dålig research. Man baxnar.

Hennes övertramp är så slarviga att det blir pinsamt. Hon har skrivit att Kragh är senior rådgivare för tankesmedjan Atlantic Council trots att det inte är sant. Hon har antytt att skälet till att Ohlsson backar Kragh är för att han jobbar åt Expressen. I verkligheten är Kragh knuten till SvD.

Låt det sjunka in. Linderborg vill alltså övertyga folk att Kragh kan vara MI6-agent men lyckas inte ens pricka rätt på för vilken svensk tidningskoncern han skriver. Nivån. Man hade kunnat skratta åt eländet om det nu inte var så allvarligt.

Åter nu till Integrity Initiative för det visar på problemets kärna. Det är ett initiativ för att motverka rysk desinformation. Kragh tackade alltså nej till att vara koordinator för initiativet i Norden. Linderborg tycks vara helt obekymrad över att påståendena om att Kragh är koordinator i Norden kommer från dokument som med största sannolikhet har hackats av den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU.

Hennes förklaring ser ut så här:

Förstår Linderborg inte vem vi har att göra med? ”Någon” är i detta fall en aggressiv, auktoritär stormakt som bedriver angreppskrig mot sina mindre grannar, hotar Sverige med kärnvapen, giftmördar människor på öppen gata i andra länder och anser sig vara i krig på alla sätt utom konventionellt med väst.

Viktigaste av allt, denne ”någon” använder sig av vilseledning som en central del av sin strategi i det kriget. Har Linderborg helt missat att Kreml har systematiskt ljugit om allt från övertagandet av Krim, ryska soldater i Donbass, korsfästa ryskspråkiga barn i Ukraina, nedskjutningen av MH-17 och mordförsöket på Skripal för att bara nämna några exempel? Det finns ju hur mycket som helst skrivet om hur ryska desinformationskampanjer fungerar vid det här laget. Att mot bakgrund av detta säga att ”alla har en agenda” vittnar om en enorm naivitet i bästa fall.

Varför menar Linderborg att bara för att dokument som har spridits av sannolikt ryska hackers påstår något så måste vi ta det på allvar? Rimligtvis är det ju tvärtom. Dokumenten kan vara redigerade. Det kan också vara så enkelt att de listar namn på personer som Integrity Initiative ville komma i kontakt med för ett tag sedan men som tackade nej. Inget märkligt alls, fast då blir det ju ingen spännande spionhistoria om ”kluster” av folk från underrättelsetjänster som i värsta McCarthy-stil vill tysta ”fredsvänner” på Aftonbladet Kultur.

Inte nog med att påsåtenderna om Kraghs roll är påhitt, Integrity Initiative är i sig inte alls någon ”skandal” som Linderborg hävdar. Det är hög tid att väst tar hotet från rysk desinformation på allvar och försvarar sig mot det. Det är riktigt att Chris Donnelly, som leder initiativet, har ett förflutet inom brittisk underrättelsetjänst men vad är det för konstigt med det? Den sortens personer har ju bland den bästa kunskapen om ryska påverkansoperationer. Linderborg verkar ju inte ha några som helst problem med att köpa uppgifter från underrättelsetjänster fast då ska dessa helst vara ryska.

I ett av sina svar visar Linderborg att det i själva verket är hon och Aftonbladet Kultur som är skandalen. Hon försvarar sin ryktesspridning om Kragh så här:

Vet inte Linderborg att en ganska avgörande skillnad mellan seriösa västerländska tankesmedjor och ryska ”myndigheter” är att de senare är en del av den notoriskt ljugande auktoritära staten? Att tankesmedjor kan ha en ideologisk profil är naturligt (lite själva poängen) men det är ju inte samma sak som att medvetet sprida osanningar åt ett land som utgör ett säkerhetshot mot Sverige.

Om några av de personer som har hoppat på Kragh, t ex högerextremisten ”Egor Putilov” (eller vad han nu egentligen heter) och den vänsterradikala ryssvännen Maj Wechselmann, hade uttryckt sig så hade det kanske inte varit så konstigt. De är ju propagandister själva och köper säkert Kremls hittepå om Sverige och väst. Men att Linderborg, som leder kulturredaktionen på Sveriges största dagstidning och dessutom är filosofie doktor i historia, inte behärskar grundläggande källkritik är häpnadsväckande.

Visst, Linderborg är lite av en slarver och man skulle kanske kunna skylla på det. Problemet är att hon så frenetiskt försvarar denna absurda hållning i artikel efter artikel. Det är svårt att tolka det på något annat sätt än att Linderborg ser Nato som ett större problem än Ryssland (hon har faktiskt skrivit så) och att hon därmed tycker att rysk desinformation inte är så farlig om den stödjer hennes (av allt att döma ideologiskt motiverade) ståndpunkter.

Om Linderborg behöver en snabbkurs i faran med ryska påverkansoperationer så räcker det ju med att förstå att uppgifter som kommer från Kreml inte syftar till att bringa klarhet i någon fråga utan att förvirra, splittra och därmed förlama väst. Varför vill hon hjälpa till med det?

Att alla Natomotståndare nu riskerar att bli utpekade som ryska propagandister, som Linderborg antyder, är naturligtvis trams. Hon behöver inte leta längre än på sin egen tidning där ledarskribenten Anders Lindberg klarar av att vara mot Nato men sväljer inte Kremls narrativ om t ex Ukraina för det.

Linderborgs upplåtande av sin kultursida åt röster som sprider rysk desinformation och hennes smutskastning av Kragh är det verkliga demokratiska problemet, inte att Kraghs och andras studier har uppmärksammat det.

Den som tycker att seriösa initiativ för att bekämpa rysk desinformation är ett större problem än den ryska desinformationen har fel fokus. Den som dessutom via en stor medieplattform förtalar enskilda forskare är av samma skrot och korn som Kremls troll.

Förhoppningsvis blev kritiken denna gång tillräckligt stark för att något liknande inte ska upprepas på Aftonbladet Kultur.

Fast man vågar nog inte sätta ens några kopek på det.

AARON KOREWA är redaktör för Natobloggen. Han är även projektledare vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld.