Från neutralitet till solidaritet
BO HUGEMARK
Under det kalla kriget var Sveriges doktrin ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. I dagligt tal kallades det ”neutralitetspolitiken”. Vi var däremot inte neutrala i den folkrättsliga betydelsen: att stå utanför ett krig. Det utspelades ju inga krig som skulle ha kunnat dra in oss.
Ordet ”syftande” bör noteras. Det betecknar en strävan, inte en garanti. I motsats till t.ex. Schweiz hade vi inte en internationellt garanterad neutralitet.
Neutralitetspolitiken hade stöd i vår erfarenhet av att ha kunnat vara neutrala under två världskrig. I motsats till våra grannländer led den svenska neutraliteten inte skeppsbrott under andra världskriget. Men de smärre grundstötningar vi råkade ut för i form av eftergifter till Tyskland ledde till att vi försökte få till stånd ett skandinaviskt försvarsförbund 1948. Sedan detta misslyckats blev alliansfriheten vår linje.
Alliansfriheten innebar att vi avstod dels från säkerhetsgarantier (Natostadgans artikel 5), dels från militära operativa förberedelser för militärt bistånd. Därigenom skulle neutralitetspolitiken göras trovärdig, Det uttrycktes sålunda:
”Det får varken skapas farhågor eller förväntningar om att Sverige ens under starkt yttre tryck skulle överge sin neutralitetspolitik.”
Alliansfriheten förutsatte ett starkt nationellt försvar. Det fick inte innehålla sådana luckor i sin kapacitet som kunde tolkas som att vi räknade med att få militärt bistånd redan vid ett krigsutbrott.
Om vi ändå blev angripna var vi inte längre neutrala. Vi var då givetvis inte hindrade att ta emot väpnad hjälp från angriparens huvudmotståndare.
Risken att dras in i krig hade ökat jämfört med tidigare krig, genom vapenteknikens och stridsmedlens utveckling och ett nytt strategiskt läge, med det nordatlantiska området som en trolig krigsskådeplats.
För det fallet vidtog den svenska statsledningen åtgärder för att underlätta väpnad hjälp från väst om vi angreps av Sovjetblocket. Dessa förberedelser, som stod i strid med den officiella förkunnelsen, hölls hemliga för det svenska folket – men knappast för den sovjetiska spionverksamheten. Vi stod också, genom vissa utfästelser från USA, under det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Med det svenska EU-inträdet upphörde neutralitetspolitiken. Vi kunde inte hävda att vi skulle vara neutrala om ett unionsland hotades. Däremot kvarstod den militära alliansfriheten. Den syftade emellertid inte längre till neutralitet i krig, utan ”till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Vid millennieskiftet togs neutralitetsoptionen bort, och man talade bara om handlingsfrihet – till vad angavs inte.
På senare år har kort och gott förklarats att vi är militärt alliansfria, i Löfvens regeringsförklaring 2014 dock stärkt med att alliansfriheten ska fortsätta.
Samtidigt har alla föreställningar om att vi skulle kunna stå utanför krig försvunnit, likaså tanken att vi kan försvara oss på egen hand. Nu har vi i stället en solidaritetsförklaring som stadfästes i försvarsbeslutet 2009 och som upprepats i utrikesdeklarationer sedan dess. Den lyder sålunda:
”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Innebörden av denna kommer att diskuteras i senare inlägg. Här ska bara konstateras, att den innebär en revolutionerande förändring av vår säkerhetspolitik men att ansvariga politiker inte gjort sin plikt att förklara detta för medborgarna, som i beklämmande utsträckning fortfarande tror att vi för neutralitetspolitik.
BO HUGEMARK är pensionerad arméöverste. Han är verksam som säkerhetspolitisk kommentator och skribent. Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
