Vi svarar på Åsa Linderborgs ”desinformatsia” om Nato

REDAKTIONEN

Utanförskaparna brukar efterlysa en mer öppen debatt om säkerhetspolitiken. Till detta hör ofta en underton att frågor om Sveriges försvar inte ska överlåtas åt ”experter” utan åt ”alla”.

Vi gemenskapare ser gärna mer debatt om Nato bara det sker med fakta och inte myter. Det sistnämnda förvirrar enbart svenska folket och tjänar Putins intressen. Det går inte att försvara Sverige om en försvarsvilja saknas. Att sprida osanningar om den för Sverige naturliga försvarsgemenskapen Nato riskerar att göra just detta.

Aftonbladet kulturchef, Åsa Linderborg, skrev nyligen en artikel om Nato som får en att undra om kultursidorna var det tänkta forumet och inte den svenskspråkiga utgåvan av Sputnik News. Myterna och osanningarna staplas på varandra och inte sällan ges legitimitet åt den ryska linjen. Nedan listar vi några av de värsta exemplen:

Ryssland känner sig inringat på grund av Natos expansion österut i strid med löften som gavs efter kalla kriget.

Det här är förmodligen en av de vanligaste myterna som den ryska ledningen tar upp. Sanningen är att det aldrig skrevs några avtal med Ryssland om att Nato inte skulle få expandera österut. Natos utvidgning är inte heller ett resultat av någon ”amerikansk plan”. I Washington var man från början motståndare till den. Polen ville söka medlemskap redan 1992 men avvisades. Det var idogt arbete från de östeuropeiska länderna som till slut gav resultat. Skälet var enkelt – dessa länders suveränitet har kränkts av Ryssland vid upprepade tillfällen. Med tanke på att Ryssland nyligen har gett sig på just alliansfria grannländer (Georgien och Ukraina) är det idag många som inser att det var klokt av till exempel Baltstaterna att söka medlemskap i Nato.

Utvidgningen skedde dessutom med hänsyn till Ryssland. Varken permanenta baser eller kärnvapen placerades ut i de nya medlemsstaterna. Inga Natoövningar skedde där förrän 2013. Linderborg missar dessutom helt och hållet att Nato är en försvarsallians. Några planer på att invadera Ryssland finns inte och det vet Putinregimen rimligtvis om med tanke på hur mycket pengar man spenderar på säkerhetsapparaten.

Om nu Linderborg tycker att svenskarna ska få göra sina säkerhetspolitiska val själva måste ju balterna och polackerna också få göra det. Vi talar om suveräna stater. Som Grupp 25 skrev på DN Debatt är det sant att Ryssland kan känna sig ”provocerat” av detta men det beror främst på att Putin förlorar möjligheten att ägna sig åt en äventyrlig utrikespolitik på sina grannars bekostnad i syfte att avleda ryssarnas uppmärksamhet från problemen på hemmaplan. Det är vad Ukrainakriget ytterst handlade om.

Tanken att Ryssland skulle anfalla Sverige eller väst är inte seriös.

Linderborg missförstår helt vad försvars- och säkerhetspolitik går ut på. Ryssland önskar troligen inget fullskaligt krig med hela västvärlden. Man vill knappast göra Sverige till en rysk provinis heller. Däremot vill Ryssland gärna bryta upp västliga gemenskaper som EU och Nato samt kapa den transatlantiska länken. Skälet är att Ryssland har en stark position gentemot de europeiska länderna en och en. Ett enat Europa tillsammans med USA är något annat. Att sänka Natos trovärdighet blir ett viktigt instrument för detta.

Som tidigare rektorn för Försvarshögskolan, Karlis Neretnieks, skrivit utgör Gotland ett naturligt mål för Ryssland då robotsystem där gör det närmast omöjligt att få in förstärkningar till Baltikum. Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudier vid, FOI visar via numera offentliggjorda dokument att Sovjet aldrig hade avsikt att respektera svensk neutralitet och Ryssland lär inte göra det heller. Ryssland har under de senaste tio åren mer än fördubblat sin militära budget och man har långt större konventionella styrkor och fler kärnvapen utplacerade i Europa än vad något Natoland (inklusive USA) har. Därför måste Sverige planera för möjliga attacker trots att de inte är sannolika, Ryssland spelar nämligen på det som ett möjligt hot.

Nato styrs av USA och ett medlemskap skulle därför tvinga oss att delta i amerikanska krig.

Den första delen är ett rent faktafel. Varje medlemsland har röst- och vetorätt i Natos högsta beslutsfatande organ. Visst är USA den största bidragsgivaren men det betyder inte att Washington alltid får som de vill. Efter tyska protester fick Georgien och Ukraina till exempel inte någon plan för medlemskap (MAP) vid toppmötet i Bukarest 2008. Nato fungerar med andra ord som de flesta mellanstatliga organisationer.

Bekräftande krigföring gäller artikel fem om ett Natoland angrips. Det finns med andra ord inget tvång för Natoländer att delta i internationella insatser. Nato hade inget med Irakkriget att göra. Tyskland och Polen valde att inte delta i Libyeninsatsen 2011. Linderborg exemplifierar med Afghanistan men då glömmer hon att det svenska bidraget till ISAF var större än bidraget från många Natoländer. Häri ligger en intressant paradox som utanförskaparna ofta glömmer. Eftersom Sverige inte är medlem är vi istället tvungna att visa upp oss som en trovärdig partner när Nato gör en internationell insats. Vår handlingsfrihet är i själva verket begränsad då vi inte omfattas av alliansens säkerhetsgarantier och har därmed svårare att avstå från att delta.

Linderborg har rätt att Ryssland är svagare än Nato men just därför bör vi söka medlemskap. Putin har visat sig vara skicklig på att exploatera västvärldens svaga punkter. Att sprida desinformation om Nato, som Linderborg gör, och därmed undergräva alliansens trovärdighet kan i värsta fall skapa osäkerhet kring om Sverige överhuvudtaget kan försvaras. Det, om något, är att framställa Putin som betydligt farligare än vad han i verkligheten är.