Solidaritetsförklaringen – försummad och förtalad

BO HUGEMARK

I mitt tidigare blogginlägg påstod jag att politikerna försummat att klargöra för svenska folket att vår säkerhetspolitik numera innehåller följande solidaritetsförklaring:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Följden av försummelserna är att politikerna ideligen anklagas för att smyga in landet i Nato utan folkets hörande. Folk i gemen tror faktiskt i hög grad att vi fortfarande för en neutralitetspolitik och att den gamla dogmen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig fortfarande gäller. Men solidaritetsförklaringen säger rent ut att vi varken kan eller vill stå utanför krig i närområdet. Vi har en helt ny säkerhetspolitisk doktrin.

Tre trådar
Hur kom vi dithän? Det kan ses som resultat av tre processer, tre trådar som tvinnats ihop till ett rep.

En är EU och dess säkerhetspolitiska utveckling, kulminerande i Lissabon-fördragets artikel 42.7:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Det förbehåll som ges med sista meningen har anförts som att vi undantas. Så är inte fallet. I våra säkerhetspolitiska deklarationer sägs bara att vi är militärt alliansfria, ingenting om att vi inte ska ge militärt bistånd.

En annan tråd är medvetandet om vårt beroende av militär hjälp själva. Detta var något som vi inte fick tala om under senare delen av kalla kriget men som blivit alltmer tydligt de senaste decennierna, när vi skrotat huvuddelen av det nationella försvaret, samtidigt som nya hotbilder återvände. För att göra det troligt att vi skulle kunna påräkna väpnad hjälp måste vi visa motsvarande solidaritet mot andra.

En tredje är Baltikumfrågan. Det är en lång tråd, ganska trasslig och stundtals svag. Jag nöjer mig här med att peka på utvecklingen efter kalla krigets slut, då Sverige, med dåligt samvete i bagaget för erkännandet av Sovjetunionens annektering 1940, överlämnandet av ländernas guldreserver till ockupationsmakten, och baltutlämningen 1945, inledde sitt suveränitetsstöd till de nya fria staterna. Carl Bildt uttalade 1993 att Sverige inte skulle kunna vara likgiltigt ”i ett läge där de tre baltiska staternas överlevnad skulle hotas” – en förlöpare till solidaritetsförklaringen. Bildt spelade också en viktig roll för att åvägabringa ryskt trupputtåg ur Baltikum. Så småningom – onödigt sent enligt min mening – levererade vi också vapen som blev över vid vår egen nedrustning och bidrog med utbildning för att hjälpa balterna att uppfylla kraven i Natos MAP, Membership Action Plan. Det är således naturligt att diskussionen om solidaritetsförklaringen huvudsakligen handlar om Baltikum, åter hotat av sin store granne.

Farlig eller meningslös?
I neutralistkretsar förhånas solidaritetsförklaringen, med två olika argument:
(1) Den är för farlig, drar in Sverige i krig i onödan, innebär att vi ska satsa på krigståg i österled i stället för att försvara fosterlandet. (2) Den är för luddig, en papperstiger: ingen svensk regering kommer att ge baltländerna väpnat stöd, på sin höjd ett fältsjukhus.

För att börja med sistnämnda. Självklart kan ingen regering i förväg binda sig för ett visst agerande i en viss situation. Handlingsfrihetskravet återspeglas också i Natostadgans artikel 5, som alls inte innebär ett automatiskt krigsdeltagande. Men som solidaritetsförklaringen är formulerad skulle vi ta en rejäl risk om vi nekade ett verksamt militärt stöd, nämligen att vi inte själva fick hjälp om vi drabbades.

Det förstnämnda argumentet är nonsens. Det förutsätter att vi skulle kunna stå utanför ett krig i närområdet. Det var knappast möjligt ens då vi officiellt trodde på ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Nu har vi klarsynt erkänt: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” De som fortfarande kan se sådana är helt enkelt okunniga om militär strategi.

Håller repet?
Solidaritetsförklaringen är en alldeles nödvändig utveckling av svensk säkerhetspolitisk doktrin. Problemet är att den inte är tillräckligt hållbar. För att den ska vara trovärdig, dvs. helst vara krigsavhållande, krävs tre F: Förband, Förberedelser och Förankring. Här finns brister.

F 1: Vår krigsorganisationsstruktur kom till när vår första försvarslinje var Afghanistan och är inte avpassad vare sig för att försvara vårt territorium och ta emot hjälp eller ge grannarna effektiv hjälp.

F 2: Värdlandsavtalet kommer väl så småningom att skapa vissa förutsättningar för att ta emot hjälp, men till det krävs också konkreta operativa förberedelser. Och att ge hjälp till grannar kräver att soldater och staber har fått öva detta i samverkan med dem som ska få hjälp och med allierade.

F 3: Med den bristande kunskap om och förståelse för solidaritetsförklaringen som råder hos folk och politiker är det bara alltför troligt att beslut om insatser kommer att ske för sent.

Det är lätt att inse att det enda som kan avhjälpa dessa brister är ett Natomedlemskap. Det skulle påskynda en reorganisation av försvaret som ger bästa effekt till ett nordisk-baltiskt säkerhetssystem. Vi skulle samtidigt kunna påverka hur militära operationer i Östersjöområdet skulle ske så att våra egna säkerhetsintressen gagnades. Ett Natomedlemskap skulle bli ett pedagogiskt instrument för att förbereda folket och politikerna inför insatsbeslut.

En tillräckligt intresseväckande säkerhetspolitisk debatt kräver en konkret beskrivning av problemen. För att åstadkomma detta genomfördes 2010 i Kungl. Krigsvetenskapsakademien en studie, resulterande i en bok Till bröders hjälp. Kärnan i studien är tre scenarier, utarbetade av Karlis Neretnieks, som beskriver hot och angrepp mot Baltikum, en fredskris, ett uppmarschläge och en regelrätt invasion. Härutöver beskrivs historisk bakgrund samt de inrikes- och utrikespolitiska ramarna.

BO HUGEMARK är pensionerad arméöverste. Han är verksam som säkerhetspolitisk kommentator och skribent. Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Boken översattes till engelska under titeln Friends in Need. Ett stort antal ex finns i lager. Den kan beställas för 100:- inklusive moms och porto per e-post bo.hugemark@war-and-peace.se. Av Till bröders hjälp finns endast ett fåtal ex i lager. Den kostar 250:- inkl moms och porto.