Önsketänkande från Hans Blix

REDAKTIONEN

Hans Blix, tidigare chef för FN:s vapeninspektörer i Irak och en aktiv utanförskapare i Natofrågan har skrivit en artikel på SvD Brännpunkt om att kärnkraft är bra men Nato är dåligt.

Vi avstår här från att kommentera Blix slutsatser om kärnkraften och koncentrerar oss på Natofrågan där det tyvärr finns allvarliga brister i hans resonemang. Här listar vi några:

Blix skriver att man bör ”bevara Östersjön som ett lågspänningsområde” men tyvärr kan man inte bevara något som inte finns. Östersjön är idag ett högspänningsområde och ansvaret för detta vilar i huvudsak på Ryssland som har uppvisat ett ökat aggressivt beteende åtminstone sedan 2007. Efter annekteringen av Krim i mars 2014 har detta dessutom eskalerat. Tankesmedjan European Leadership Network listar i en rapport inte mindre än 40 specifika fall av ryska militära övertramp och incidenter bara mellan mars och oktober 2014, de flesta i just Östersjöområdet.

Blix kanske tror att vi bara bör fortsätta med ”business as usual”. Likt flertalet utanförskapare verkar han inte förstå att spänningarna har ökat därför att Ryssland ser möjligheter på grund av att säkerhetsläget i Östersjön är oklart. Som den ryska analytikern Maria Snegovaya skriver är Putins Ryssland inte bara en typisk auktoritär regim utan en maffia-stat. En sådan har en tendens att tolka återhållsamhet som ett tecken på svaghet och de svaga som några man kan ge sig på.

Istället upprepar Blix mantrat att spänningarna skulle bero på rysk ”ilska över att Nato­vapen numera står vid eller nära Rysslands gränser” men då glömmer han att inga kärnvapen har placerades ut i de nya medlemsstaterna. Före den ryska invasionen av Ukraina hade Nato baser i tre östländer; Polen, Ungern och Litauen. Totalt handlade det då om 200 man, samt flyg. Att beskriva det som ett hot mot Ryssland är inte seriöst. Den (förhållandevis låga) upprustning som Nato genomför nu är ett svar på Ukrainakriget. Ryssland har ingen annan än sig själva att skylla, med andra ord.

Vidare menar Blix att det är ”förhastat att se de väpnade aktionerna mot Ukraina som tecken på att man skrotat den efterkrigsordning som ligger i FN-stadgan och som förbjuder aggression” men han redovisar inga argument för varför så är fallet. Den ryska invasionen av Ukraina är ett klart brott mot Helsingforsavtalet från 1975 om respekt för staters suveränitet i Europa samt mot det så kallade Budapest Memorandum från 1994 där Ryssland garanterade Ukrainas territoriella integritet.

Rysslands agerande innebär att för första gången sedan andra världskriget försöker en stat rita om Europas gränser med vapenmakt, nog bör man se på detta som lite allvarligare än något man kan avfärda som ett särfall? Frågan blir då om det ryska anfallet på Georgien 2008 eller kränkningen av Estlands territorium när polisen Eston Kohver kidnappades 2014 också är ”särfall” eller en del av ett mönster.

Slutligen försöker Blix, likt Åsa Linderborg nyligen, förminska det ryska hotet genom att tala om att den ryska militärbudgeten bara är något högre än Storbritanniens och Frankrikes och inte ens i närheten av USA:s. Detta resonemang missar att det väsentliga är inte hur stor ens militärbudget är utan vad man är beredd att göra med den. Ryssland har visat gång på gång att man har en låg tröskel för militär våldsanvändning. Rysslands senaste besked om att sätta upp tre divisioner i västliga militärdistriktet innebär lika många nya stridsvagnar som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har tillsammans. Varför skulle Frankrike, Storbritannien eller Tyskland riskera en konflikt med Ryssland för vår skull om vi inte är medlemmar i Nato?

Utanförskaparna lyckas ständigt visa när de ska bedöma Ryssland att de inte förstår vad man har att göra med. Att Putin inte bryr sig nämnvärt om ”den efterkrigsordning som ligger i FN-stadgan” är uppenbart. Att han kan bli upprörd över att Rysslands grannländer väljer att gå sin egen väg är högst troligt. Men det enda som har avgörande betydelse för den ryska ledningen är vad de kan göra och inte kan göra. Ett oklart säkerhetsläge i Östersjön kommer Kreml givetvis att försöka exploatera, det händer redan nu. Ett svenskt medlemskap i Nato höjer tröskeln för militär våldsanvändning och minskar därmed spänningarna. Det skulle också ge Putin en läxa i att hot och trakasserier får motsatt effekt. Att tro att vi genom att fortsätta bidra till det osäkra läget kan få honom att lugna ner sig är tyvärr bara önsketänkande.