Nej, ett Natomedlemskap är inte ”för dyrt”

ERIK ROSSANDER

Motståndarna till ett svenskt Natomedlemskap brukar använda två huvudargument: det säkerhetspolitiska (som är det viktigaste) och kostnaderna. Det första är också det som diskuterats mest och där rör man sig med antaganden och förmodanden.

Det andra däremot kan debatteras utifrån fakta med hygglig precision; vi måste vara beredda att uppfylla de krav alliansen ställer och bli accepterade av nuvarande 28 medlemmar. Villkoren omfattar inte bara ekonomi utan också försvarsplanering, truppbidrag och interoperabilitet. Klarar vi detta? Ja, utan problem är mitt svar.

Ekonomin handlar om olika poster som medlemsavgifter, personalutgifter och försvarsanslagens storlek.

Medlemsavgifterna fastställs efter förhandlingar men borde med hänsyn till andra likvärdiga länders kostnader stanna vid ca 500 miljoner kronor/år.

Personalkostnaderna handlar om att varje medlemsstat förväntas bidra till bemanningen av de gemensamma staberna. Även detta är en förhandlingsfråga, men det kan handla om 150 till 200 personer som skall utstationeras till en merkostnad av ca 150 miljoner kronor/år.

Så här långt kan man nog pressa in kostnaderna inom budgetramen, men Nato rekommenderar sina medlemmar att avdela ca 2 % av statsbudgeten till försvaret. Sverige ligger nu på drygt 1 %. Det är bara ungefär hälften av nuvarande medlemmar som når upp till siffran 2 % och Europagenomsnittet ligger på 1,6 %. Skall vi landa på samma nivå som våra nordiska grannar krävs en höjning av försvarsanslaget med ca 10-12 miljarder/år på sikt. Det låter förfärande mycket, men med en sådan satsning skulle vi nå samma andel av statsutgifterna som vi hade år 2003! En rejäl höjning av försvarsanlaget måste i alla fall till, oavsett om vi blir medlemmar i alliansen eller förblir allianslösa.

Försvarsplaneringen nationellt sköts av de enskilda länderna själva, men i Natos gemensamma planering deltar alla med tillförd personal och kompetens. Här har Sverige god erfarenhet och kunskap från vårt deltagande i partnerskapsprogrammet och vi tillämpar redan Natostandard i våra staber. Vi bör inte ha några problem att ingå i en gemensam planeringsstab.

Truppbidragen är ju Natos kärnpunkt. Deltagarna skall för planeringen redovisa sin disponibla militära styrka i tre kategorier:

1. Styrkor avsedda för nationellt territoriellt försvar eller insats i landets omedelbara närhet.

2. Styrkor som kan sändas till gemensamma operationer.

3. Storleken på de styrkor landet samtidigt kan och vill avdela för internationella operationer.

Nato rekommenderar att 40 % av arméns fredsnumerär bör kunna delta i gemensamma operationer och att 8 % bör kunna ingå i krishanteringsinsatser under längre tid. För övriga försvarsgrenar finns inga numerära krav. För vår del skulle det innebära att vi skulle kunna anmäla ca 20 000 hemvärnssoldater i kategori 1, ca 8000 man i kategori 2 och upp till 1600 soldater i kategori 3.

Interoperabiliteten slutligen innebär att man skall kunna samverka med militära enheter ur alla 28 medlemsländer. Det betyder inte att man måste ha likadan utrustning, men systemen måste kunna samverka. På denna punkt har Sverige lång erfarenhet och vår militära utrustning och utbildning kan säkert utan större problem inordnas i en gemensam styrka.

Sammantaget borde således en svensk ansökan om medlemskap i Nato kunna beviljas utan problem. Vi fyller alla krav utom att vi inte lever upp till rekommendationen om 2 %, men på sikt kommer vi att kunna klar av det också.

ERIK ROSSANDER är generalmajor och f.d. chef för militära underrättelsetjänsten, MUST.