Sverige, Finland och Nato

BO HUGEMARK

I en artikel i Sydsvenskan den 27 januari pekade de två f d ambassadörerna i Helsingfors Mats Bergquist och Örjan Berner på att beakta svenska och finska gemensamma historiska erfarenheter i Natodiskussionen. Huvudtesen i deras tänkvärda och balanserade framställning var: ”I en så grundläggande fråga som en eventuell Natoansökan bör Sverige och Finland agera gemensamt”

Det är också den grundsyn som vi Natoanhängare ofta ger uttryck för. Men Bergquist och Berner hävdar också: ”Ett problem är att anhängarna av en svensk ansökan inte förklarar hur ett gemensamt svensk-finskt närmande till Nato ska se ut.” Ja, det finns förvisso många inte minst politiska problem med detta som vi bör studera på djupet. Men jag vill kontra med att anhängarna av ett svensk-finskt utanförskap bör förklara hur deras tänkta säkerhetssystem ska se ut. Det är nog så intrikat. Här finns en del historisk erfarenhet som länder till eftertanke, även om historien givetvis inte upprepar sig.

Efter första världskrigets slut hade Sverige att hantera relationerna till de nya staterna på andra sidan Östersjön, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Sovjetstaten var till en början svag, men det fanns alltid risk att den skulle försöka återställa Tsarrysslands gränser.

Den svenska regeringen undvek varje militärt engagemang för Baltikum för att inte riskera att dras in i en konflikt med Sovjetunionen. De baltiska staterna vände sig i stället söderut och kom att ingå i ett randstatssamarbete med Polen, stött framför allt av Frankrike.

Sverige prioriterade i stället Finland och vårt mål blev att hålla Finland utanför randstatssamarbetet som kunde befaras driva konfrontationspolitik mot Sovjetunionen.

Vad kunde då Sverige erbjuda Finland av hård säkerhet mot ett framtida revanschistiskt Sovjetunionen? På denna fråga hade ingen politiker något svar. Jo, en: utrikesminister Carl Hederstierna framkastade 1923 tanken på ett svenskt-finskt försvarsförbund och tvingades omedelbart avgå.

Militären hade svar: svenska generalstabsofficerare med bl a blivande ÖB Helge Jung i spetsen skrev 1930 boken Antingen – eller, där de förordade ett försvarssamarbete. Sverige skulle föra över fälthären till Finland och hjälpa till att hejda ett angrepp i Karelen, i stället för att passivt avvakta Finlands undergång, med ty åtföljande mångfaldigt förstärkt hotbild mot Sverige. Den svenska generalstaben samarbetade med den finska och utarbetade planer för tänkbara insatser.

Svenska politiker hade kännedom om förberedelserna men gjorde inga utfästelser. Från finskt håll har hävdats att den svenska planeringen kan ha fått Finlands regering att räkna med svenskt väpnat stöd hösten 1939. Så blev hur som helst inte fallet, och Finland fick kämpa ensamt i Vinterkriget, med Sverige som åskådare (om man undantar avsevärda frivilliginsatser och materiell hjälp).

I dagens situation sträcker sig ”randstatsbarriären” i form av Nato från Finska viken till Medelhavet och har ett ryggstöd av USA. Liksom under mellankrigstiden tjänar den svenska politiken idag till att hålla Finland utanför randstatssamarbetet. Och nu har vi något att erbjuda: det svensk-finska försvarssamarbetet. Men hur långt kommer det att sträcka sig? Hittills rör det bara fredstida verksamhet, men det har antytts möjligheter att gå längre. Kan Finland denna gång lita på svenskt väpnat bistånd om det känner sig hotat?

Författarna skriver om den stabila ordningen längs den finsk-ryska gränsen. Just nu verkar det mindre stabilt med flyktingkaos och tvivelaktigt rysk hantering av trafiken. Men val av säkerhetspolitik bör inte ske utifrån tillfälliga kriser. Allvarligare är att Ryssland fortlöpande förstärker sin militära förmåga vid gränsen till Finland till exempel med brigaden i Alakurtti. De tre pansardivisionerna i Västra militärområdet kommer inte att vara betryggande långt borta. Och Putin har eftertryckligt visat att han inte har några skrupler att låta sina trupper gå in i grannländerna.

Om Ryssland i en krissituation skulle bedöma det nödvändigt att besätta finskt territorium kan Sverige inte göra mycket åt det – vi har ingen fälthär att skeppa över. Natohjälp, i realiteten amerikansk, är enda räddningen. Båda länderna har snart värdlandsavtal med NATO. Båda är angelägna om förbindelserna med USA, en politik som för Finlands del har anor till åren närmast efter andra världskriget och som påverkade köpet av F-18 Hornet. Problemet är att ingetdera landet har är så militärt uthålligt att det kan bjuda motstånd tills en improviserad västhjälp anländer.

Ett svenskt-finskt försvarssamarbete kan knappast vara ett seriöst alternativ till NATO-medlemskap utan försvarsgarantier av och konkreta operativa förberedelser med USA. Är amerikanerna beredda att ge det och hur kommer de europeiska NATO-medlemmarna att ställa sig till ett mini-Nato i nordöst? Hur skulle Finland reagera om Sverige i kraft av sin solidaritetsförklaring vill stödja de baltiska staterna, med tanke på vad president Niinistö sagt om engagemanget för Baltikum? Frågorna hopar sig. Det verkar som om ett svenskt-finskt Natointräde vore en enklare knut att lösa.

BO HUGEMARK är pensionerad arméöverste. Han är verksam som säkerhetspolitisk kommentator och skribent. Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.