Turister för fred?

JOHAN TUNBERGER

I diskussionen om klokheten I ett svenskt Natomedlemskap, eller ej, når troskyldigheten ibland hisnande höjder.

Det finns äppelkindade debattörer som visst erkänner att utvecklingen i Ryssland är djupt bekymmersam. Likväl föreslår de med övertygelse att vi från svensk sida kan förändra den ryska hållningen så att säga inifrån genom att sprida demokratiska och allmänt humanistiska värden i det ryska samhället. Den s.k. Natoutredningen med Stina Oscarson i spetsen föreslår sålunda en bred satsning ”på olika fredsfrämjande avspänningsåtgärder såsom miljösamarbete, handel, turism och vänorter, men också att vi mer aktivt än i dag använder oss av organisationer som OSSE, EU och FN. Vill vi ha fred, måste vi förbereda för fred”, heter det.

Ett sådant resonemang är knappast hållbart med mindre än att man tror Putin-regimen om att innerst inne ”vilja väl” och den därför skulle kunna bringas att se ljuset. Men det är ett fåfängt hopp; den ryska maktpolitiken är ingen förvillelse.

Hur skulle en ”bred satsning på olika fredsfrämjande avspänningsåtgärder” uppfattas av Kreml? Det är bara att konstatera att Putin-regimen hittills betraktat sådana strävanden som rätt och slätt utländsk aggression syftande till att undergräva regimen och dess maktanspråk. Det finns ingenting som tyder på att man är redo att förändra sin hållning därvidlag. Varför skulle annars regimkritiker mördas och ut- och inländska NGO:s förföljas och stämplas som ”utländska agenter”? Dessa betraktas alltså som vapen i den form konflikt som Ryssland excellerar i, nämligen hybridkrigföring. Djupast sett speglar detta den bristen på självförtroende inom den ryska makteliten. Är det någonting Putin fruktar, så är det ett ryskt Maidan

Efter sig själv dömer man alltså andra. Symptomatiskt är att den ryska propagandabyrån Sputnik betecknade slutsatserna från den kommission som utrett det malaysiska passagerarplanets nedskjutning över östra Ukraina 2014 som just ”informationsaggression”, trots att Ryssland inte explicit utpekades som skyldigt. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

En besläktad tankelinje bland motståndare till Natoanslutning är att lösningen måste sökas i diplomatin. Det kan låta gott; diplomati låter ju fredligt och fint. Men realismen brister om man utgår från att diplomati automatiskt leder till sinnesförändring hos en motpart som bedriver ohöljd maktpolitik.

Diplomati kan röra allt från tämligen banala visum- och handelsfrågor till direkta påtryckningar som syftar till på djupet påverka motpartens beteende. Ryskt militärflygs demonstrativa verksamhet över Östersjön eller ubåtsintrång i svensk skärgård är också inslag i det diplomatiska spelet. På IT-arenan pågår direkta kampanjer med propaganda, troll och gud vet vad. De baltiska staterna är i ännu högre grad än Sverige utsatta för denna typ av påtryckningar. Vad det är frågan om är förvisso diplomati, närmare bestämt det som kallas kanonbåtsdiplomati. Denna verksamhet kan ses som en arrogant stats kroppsspråk avsedd att framkalla respekt genom att ingjuta fruktan i sin omgivning. Den åtföljs ofta av direkta men diffusa hot av det slag som i Ryssland uttalats om Sverige skulle gå med i Nato.
Sverige och Sveriges närområde utgör numera ett skärningsområde mellan ”Väst” och ett alltmer isolerat och föga älskat Ryssland som ursinnigt söker befästa sin ställning som (i första hand regional) stormakt. Och det är klart, landets storlek och kärnvapenarsenal går inte att bortse från.

Låt oss begrunda tre viktiga maktdimensioner och placera in Ryssland i dessa:

Soft Power skulle kunna översättas med makt över sinnen. Begreppet beskriver en stat eller maktblocks ”mjuka” attraktionskraft, d v s dess förmåga att få andra att i egenintresset agera som man vill. Det kan gälla attraktionskraften i sådant som värderingar, socialt-politiskt system, vetenskap och (populär) kultur. Här kan vi konstatera att Rysslands soft power i omvärlden får sägas vara nära noll. Sedan den kommunistiska ideologin skrotats även den lilla skaran fåvitska utanför landets gränser dunstat bort.

Sticky Power (”klistermakt”) betecknar en stat eller maktblocks finansiella och ekonomiska styrka. Här intar USA en särklassig ställning genom sin ekonomiska styrka, dollarns roll som reservvaluta m m. Ryssland betyder litet för de finansiella systemen i världen. Länge sökte man utnyttja olje- och gastillgångarna som ett ekonomiskt vapen, ett vapen som blivit allt trubbigare. Fortfarande är man dock en svårersättlig leverantör i närområdet och Västeuropa.

Hard Power betecknar militär makt. Ryssland är jämte USA en särklassig kärnvapenmakt och har frekvent uttalat hot om och övat kärnvapeninsatser i närområdet.

I jämförelse har USA/Väst ett oavvisligt övertag i fråga om de två första dimensionerna. (Det innebär inte att alla yttringar av soft eller sticky power är okontroversiella eller är hundraprocentigt omfattade i USA eller västvärlden.)

Ifråga om hard power är läget mer komplicerat.

Flertalet västeuropeiska stater har, liksom Sverige, avsevärt rustat ned sina militära styrkor sedan det kalla krigets slut i början på 1990-talet. Även USA har kraftigt tunnat ut sin militära position i Europa. USA förblir dock för överblickbar framtid en överlägsen global militärmakt, den enda som i stor skala kan projicera sin hårda makt globalt.

Sedan mitten på 00-talet genomför Ryssland en mycket substantiell upprustning som givit dess krigsmakt mängder av ny materiel, ökad strategisk rörlighet och landet genomför mer komplexa, överraskande och storskaliga övningar med klart aggressiv karaktär. Därmed har Ryssland stärkt sin förmåga att projicera hård makt i sitt närområde.

Summerar man detta framstår Ryssland som en revanschistisk stat; en som vill återupprätta en internationell ställning som liknar Sovjetunionens; en stat med försumbar mjuk makt, svag sticky power men med växande emfas på militär makt.

Men man har inte enbart ökat förmågan utan även använt den. Aggressionen i Georgien, på Krim och i Ukraina utgör flagranta brott mot ingångna avtal och därmed den säkerhetsordning många i Europa hoppades vara grundmurad efter det kalla kriget. Till detta skall läggas de provokativa militära och propagandistiska uppträdandet i närområdet, bl a i Nordvästeuropa.

Det finns mycket litet som talar för att turism och vänorter och liknande drömbilder skulle kunna förändra Ryssland inifrån. Det skulle förutsätta att det funnes fria media och faktiskt fungerande politiska kanaler från en upplyst folkopinion uppåt till de styrande; alltså motsatsen till den allt mer auktoritära maktvertikal som behärskar dagens Ryssland.

JOHAN TUNBERGER är säkerhetspolitisk analytiker, tidigare verksam vid FOI och FRA. Han är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.