Svar om Sverige, Finland och Nato

ÖRJAN BERNER

Bo Hugemark har skrivit en intressant och välavvägd artikel som bl.a. kommenterar mina och Mats Bergquists synpunkter i vårt inlägg i Sydsvenska Dagbladet om Sverige, Finland och Nato. Som Hugemark skriver så var vår huvudpoäng: ”I en så grundläggande fråga som en eventuell Natoansökan bör Sverige och Finland agera gemensamt.”

Egentligen har jag inte några invändningar mot flertalet av Hugemarks påpekanden. Det är i avvägningen av för- och nackdelar med olika politiska beslut där vi kan skilja oss. Avsikten med detta inlägg i diskussionen (alltså inte ”debatten”) är att betona den strategiska bakgrund mot vilken Natofrågan rör sig. Mats B som nu medverkar i en finländsk officiell studie kring frågan om Finland och Nato kan då inte delta i denna diskussion.

Ett svenskt och finskt Natomedlemskap skulle innebära att Östersjön helt omgavs av Natostater (med undantag för två korta ryska landsträckor). Rysslands väsentliga varu- och energiexport skulle transitera härigenom. Västalliansen skulle i sin försvarsplanering behandla den arktisk-nordiska-östersjö-regionen som ett gemensamt militär-strategiskt område. Alliansen skulle befinna sig i omedelbar närhet till S:t Petersburg och andra viktiga ryska centra samt på armlängds avstånd från de ryska strategiska kärnvapenbaserna på Kolahalvön. Uppenbart skulle detta uppfattas i Moskva som en radikal förändring av Rysslands säkerhetspolitiska situation.

Man kan på svensk sida mycket väl anse att detta vore en utmärkt förändring av det strategiska läget i norra Europa och att det skulle gynna stabiliteten då Ryssland härigenom fick klart för sig de enorma riskerna med varje aggressiv handling gentemot dessa grannar. En sådan slutsats bygger dock på en rad antaganden.

Ett första sådant är att Ryssland har i tankarna att företa militära ingrepp mot främst de baltiska staterna – varje rimligt scenario där Sverige inbegrips i stridshandlingar bygger på denna hypotes. Detta är självfallet alls inte omöjligt. Det minst sannolika är ett massivt ryskt anfall med snabb ockupation av baltiskt territorium (som anges i en nylig RAND-studie). Att en rysk ledning med ett land i ekonomiskt förfall skulle ta till en sådan självmordshandling för att bemäktiga sig ett område man sedan ändå inte kunde behärska ansatt av västalliansens motanfall, är inte trovärdigt. Mer sannolikt kan vara eskalering kring en alltmer spänd situation med mer eller mindre avsiktliga provokationer som leder till upptrappning och militär konflikt. Historien är full av sådana fall och aktuella exempel såsom turkisk nedskjutning av ryskt bombflyg påminner oss om riskerna. De baltiska staternas Natomedlemskap är centralt för att minska dessa risker. Det helt avgörande är hur ledningen i Kreml bedömer trovärdigheten av USA:s och övriga Natos vilja och beredskap att komma till balternas försvar. Finland och Sverige kan inte nämnvärt påverka detta ryska tänkande. Möjligen kan vårt demonstrativa samarbete med Nato och USA påminna ryssarna om vår vilja att verkställa löften om solidaritet med de baltiska staterna men betydelsen av detta är marginell. Svensk Natoanslutning adderar föga till Kremls uppfattning om ett trovärdigt Natoförsvar av de baltiska staterna.

Ett andra antagande är att den radikala strategiska förändring som särskilt finskt Natomedlemskap skulle innebära för Ryssland kan försiggå utan kraftigt ökad spänning i Nordeuropa. De ryska möjligheterna att svara på en sådan, i Moskvas syn, aggressiv framflyttning av västalliansens militära positioner, må vara begränsade. Landet befinner sig i en delvis självförvållad ekonomisk kris och har därtill redan sina resurser utspridda i äventyrliga och kostsamma militära projekt. De centrifugala krafterna i det väldiga riket gör sig alltmer gällande särskilt i de östra delarna och i Nordkaukasus. I detta labila läge måste man trots, eller kanske just på grund av, sitt svaghetstillstånd rimligen skarpt reagera på en farligt negativ utveckling i sin omedelbara närhet. Man har visat, senast i förhållande till Turkiet, att man är fullt beredd ta till irrationella metoder som också skadar egna intressen. Attiraljen av ryska instrument kan sträcka sig från militära till ekonomiska och även till hittills oprövade som visats i genomsläppet av migranter över den rysk-finska gränsen. Instabilitet och ökad spänning på kort sikt blir följden – på längre sikt vet ingen vad som händer. Då kan man visserligen med rätta säga: skulle vi eller Finland falla undan för ryska hot och påtryckningar? Nej, men i avvägningen av för och nackdelar av ett politiskt beslut måste självfallet dessa aspekter tas med.

Ett tredje antagande är att analysen i Helsingfors löper parallellt med den i Stockholm kring de säkerhetspolitiska effekterna av ett svenskt respektive ett finskt Natomedlemskap. Då får man erinra sig den strategiska bakgrund som ovan tecknats och som alltså, sedd från Moskva, ter sig högst ominös. I Finland är man mer medveten än i Sverige om hur Ryssland betraktar förändringar i sin omedelbara närhet. Sverige ligger ju en god bit bort men det gör inte Finland. Då får vi själva vara försiktiga med att meddela Finland vad som bäst tjänar dess säkerhetspolitiska intressen. I all synnerhet reagerar man nog på finsk sida mot tankar att en separat svensk alliansanslutning skulle tvinga fram motsvarande för Finland. Visserligen kan detta faktiskt vara fallet för i ett sådant läge blir Finland mer utsatt för ryskt tryck och kan drivas till att ty sig till Nato. Skadan på svensk-finska relationer av ett dylikt svenskt handlande kan dock bli långvarig och djup.

Att Sverige och Finland skulle gå skilda vägar i denna centrala fråga strider också mot den politik med fördjupning av det militära samarbetet som vi sett under senare år. Självfallet kan det samarbetet alls inte jämställas med väpnat stöd från Nato i en militär konflikt. Det har dock ett egenvärde men måste rimligen tunnas ut om ett av våra länder går in i västalliansen. Andra paktmedlemmar kan knappast acceptera att genom detta svensk-finska samarbete kombinerat med stadgans Artikel 5 bli indragna i en konflikt som gäller en stat utanför Nato.

Beslutsfattare i Stockholm måste alltså göra avvägningar mellan olika intressen och pröva olika alternativ. Är en svensk separat Natoanslutning av sådant värde och så angeläget att det uppväger den (negativa) effekt en sådan kan ha för Finlands säkerhetspolitiska läge? Ligger det i svenskt intresse att genom en ”Alleingang” i denna fråga lägga press på Finland att ansluta sig till västalliansen? Kan inte just optionen svenskt och finskt Natomedlemskap tjäna att motverka rysk styrkeuppbyggnad i närområdet? Eller är det inbyggt i ryskt tänkande att man bäst påverkar genom att visa muskler och hotfulla grimaser? Min egen slutsats är att det vore klokast att parallellt och i samförstånd närma sig alliansen och, om den säkerhetspolitiska utvecklingen så påkallar och folkmeningen stöder sådan radikal nyordning, gemensamt – och blott gemensamt – ansöka om medlemskap.

ÖRJAN BERNER är tidigare svensk ambassadör i i Moskva, Bonn/Berlin, Paris och Helsingfors.