Sverige, Finland och Nato. Debatten fortsätter

BO HUGEMARK

Örjan Berners inlägg är tankeväckande och stimulerar till fortsatt diskussion. Jag håller med om att vi bör ”vara försiktiga med att meddela Finland vad som bäst tjänar dess säkerhetspolitiska intressen.” Finland har, som jag skrev, erfarenheter av mellankrigstiden då Sverige ville förmå Finland att hålla sig till ett nordiskt samarbete men inte var berett att stödja det när det kom till kritan.

Men en öppen och frispråkig diskussion om dessa frågor kan bara vara nyttig; det är så komplicerade problem att alla argument bör komma upp och genomlysas, i synnerhet som vi nu syns ha gått längre i säkerhetsgarantier än på 1930-talet.

Några kommentarer till Örjan Berners intressanta analys:

Huruvida de baltiska staterna hotas av Ryssland är en kärnpunkt i hela diskussionen. De tvärsäkra Natomotståndarna hävdar att Baltikum är skyddat av Natomedlemskapet (samtidigt som de anser att ett svensk medlemskap är spänningshöjande).

Vi Natoanhängare hävdar att Nato inte erbjuder ett hundraprocentigt skydd för de baltiska staterna i deras utsatta läge men att det kan förbättras väsentligt med Sverige och Finland i Nato.

Örjan Berner avvisar inte tanken på rysk aggression men tror inte på ”ett massivt ryskt anfall med snabb ockupation av baltiskt territorium” utan snarare på någon form av eskalerad konflikt.

Det ligger mycket i detta. Jag får i tankarna hur jag bedömde krigsriskerna i Europa under det kalla kriget. Jag trodde aldrig på ett stort angrepp med berått mod utnyttjande västs svaghet enligt principen ”tillfället gör tjuven”. ”Det minst osannolika krigsutbrottet” enligt min uppfattning var ett läge med eskalerande sönderfallsprocesser i öst, väpnad repression, sovjetisk rädsla för spridningseffekter, ömsesidig beredskapshöjningar, en eskalationsdynamik som 1914 men nu i ett helt annat tempo.

Jag ska inte försöka teckna trovärdiga scenarier för ett krigsutbrott i Baltikum, utan nöjer mig med att peka på fyra saker:

För det första den kända företeelsen att inre problem (som det finns många och i ökande mängd i Ryssland) kan leda till utrikes äventyr.

För det andra att Putin uttalat sin nostalgi för Sovjetunionen,

För det tredje att Ryssland sedan lång tid bedriver verksamhet för att underminera de baltiska staternas motståndskraft.

För det fjärde de ryska övningarna i Östersjöområdet, förövningar för invasion mot Baltikum.

Allt detta innebär en mental och operativ beredskap på rysk sida att i någon form av eskalerad situation utnyttja sitt militära övertag i området. Problemet, som Berner anför, att det tagna området inte skulle kunna behärskas på grund av västalliansens motanfall kan lösas: om ryssarna lyckas skapa ett fait accompli och ockupera huvuddelen av Baltikum, kan de avskräcka från befrielseoffensiver genom att hota med kärnvapen för ”försvar av rättmätigt ryskt territorium”.

I motsats till Örjan Berner hävdar jag att svenskt och finskt Natomedlemskap väsentligen skulle stärka trovärdigheten av Natos försvar av Baltikum. Vi säkrar transportvägarna för förstärkningar, allierade flygstridskrafter kan operera över och från vårt område.

Örjan Berner pekar på möjliga ryska reaktioner på ett medlemskap. Han hänför dessa framför allt till svagheter i det ryska systemet. Det tror jag är alldeles riktigt. Mycket av den ryska retoriken mot utlandet och västs fördärvliga inflytande beror på rysk egen svaghet.

Örjan Berner hävdar att sådana reaktioner självfallet måste tas med i våra politiska beslut. Ja, men vi får akta oss för att antecipera ryska aktioner och hemfalla till självavskräckning. Debatterna inför tidigare Natoutvidgningar gav många exempel på detta.

För den som studerat spelet om svenskt-finskt försvarssamarbete under mellankrigstiden är bilden av det nu påbörjade samarbetet känslomässigt djupt tilltalande. Att lämna Finland ensamt med den store grannen i öster skulle vara ett ödesdigert val med oförutsebara konsekvenser. Men ett finskt- svenskt samarbete helt frikopplat från resten av Europa – likt det Sverige strävade efter under mellankrigstiden – är inte realistiskt. Det är säkert inte heller tanken; försvarsminister Hultqvists ihärdiga betonande av USA:s roll är betryggande. Men hur detta ska kombineras med ett säkerhetssystem i Natos ram i resten av Östersjöområdet återstår att se.

BO HUGEMARK är pensionerad arméöverste. Han är verksam som säkerhetspolitisk kommentator och skribent. Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.