Tre argument för Nato. Del 3: värderingar och identitet
TOMAS BERTELMAN
(från ett anförande inför I 15:s Kamratförening den 18/2 2016)
De två första argumenten var att vår egen politik har blivit så motsägelsefylld och inkonsekvent att den inte längre bidrar till stabiliteten, och Ryssland representerar ett nytt slags hot mot den rådande ordningen.
Avslutningsvis vill jag ta upp ett tredje skäl för att vara med i Nato, som jag inte riktigt vet hur jag skall benämna. Det har med principer och värderingar att göra, men också med identitet och normalitet. Kanske kan man säga att vara med i Nato egentligen borde vara lika naturligt för ett land som Sverige som att vara med i EU. Inte heller det var ju naturligt för 20-25 år sedan, även om det blivit en normalitet i dag. Sveriges utrikespolitik är ju grundad på att främja fred, stabilitet och demokrati genom att söka kollektiva lösningar på stora problem genom internationellt solidariskt samarbete.
Det finns ett starkt intresse av att ’’alla skall med’’ i denna strävan genom vår tydliga betoning det universella och av FN:s centrala roll. Jag vill absolut inte förringa FN:s betydelse för de globala problemens lösande. FN:s roll är central och nödvändig. Men det vore att blunda för verkligheten om man inte tillåter sig att se och förstå att en av FN:s medlemmar, med vetorätt i säkerhetsrådet, ibland själv utgör källan till de utmaningar och hot vi står inför. Att då insistera på FN:s obligatoriska överhöghet och ställa denna i motsatsställning till en regional försvarsallians leder helt enkelt till en alltför verklighetsfrämmande politik. Om det är så att Sverige genomgående strävar efter att föra en värdebaserad, solidarisk utrikespolitik på alla områden, helst i samarbete med andra demokratiska stater, hur kan det då komma sig att det är absolut otänkbart att göra detta på säkerhetspolitikens område genom att bli medlem i den solidariska försvarsorganisationen Nato som förenar 28 demokratier? Visst, det finns demokratiska problem i några av medlemsstaterna, men det är ju ett intet om man skall jämföra med den praktik som tolereras av FN?
Att säkerhetspolitiken skall styras av nykter kylighet och inte av idealism eller moraliska principer kan nog alla hålla med om. Men om nu de nyktra och sakliga säkerhetsargumenten faktiskt talar för ett Natomedlemskap, så borde de väl ytterligare stärkas av att de motsvarar den värdebaserade grund som vi normalt hyllar som så viktig? Ändå är Natomotståndet så starkt just på denna punkt. Vår nuvarande solidaritetsprincip går egentligen ut på att kunna få militär hjälp vid behov, men kunna slippa ge sådan, om någon annan behöver. Det brukar kallas för småstatsegoism, och denna realism har länge ansetts vara en sofistikerad form av statsmannakonst. Dess ideologiska rationalisering har varit den s.k. kålsuparteorin och småstatsdoktrinen: d.v.s. att alla stormakter beter sig illa och driver sina intressen på andras bekostnad, Ryssland kanske mer i vår närhet men USA minst lika mycket över resten av världen. Kålsuparteorin var förvisso inte neutral beträffande demokrati eller diktatur, men den hade en tendens att likställa supermakterna när det gällde övergrepp mot små länder. En sådan syn gav en ideologisk förklaring till neutralitetspolitiken, men den speglade också en svensk exceptionalism, den bekräftade att vi själva var unika på något sätt, i vårt breda globala perspektiv.
Men nu är vi inte så unika eller exceptionella längre. Vi ingår sedan 20 år i den Europeiska unionen, och det har som sagt blivit ’’normalt’’. För nästan alla småstater i Europa är det normala att tillhöra den demokratiska och solidariska organisationen Nato för att trygga sin säkerhet. För egen del kan vi inte heller längre hänvisa till vår exceptionalism med hjälp av något starkt försvar. Därför vore det också från värderingssynpunkt det normala och naturliga att vi blev medlemmar av Nato. Därmed skulle vår säkerhetspolitik bli begriplig, vilket den inte är idag.
TOMAS BERTELMAN ambassadör i Moskva 2008–2012, överlämnade i oktober 2014 utredningen ”Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” till försvarsministern, Rapport från Utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete, Fö 2013:B.