Vår beredskap är god . . .

MARIA VON BEETZEN

”På en natt blev många av dem som förut varit starkt kritiska mot försvaret våra mest intensiva försvarsivrare. Enigheten om att bygga upp försvaret var total. Allt det som vi förbinder med orden frihet och människovärde var hotat, icke inifrån men utifrån. Men vi ville inte utan strid avstå från rätten att forma vårt eget liv och vårt eget samhälle”

Citatet är inte som man kan tro från Churchill eller Mannerheim, utan ur Tage Erlanders memoarer 1940–49 och hänvisar till dagarna efter Tysklands intrång i Polen 1939 då andra världskriget bröt ut. Världen hade inte blivit vad man hoppades.

Opinionen svänger snabbt i krigstider, men att bygga upp ett försvar görs inte i en handvändning. Första världskriget hade förändrat maktbalansen i Europa, människor var krigströtta och ropen skallade: ”Aldrig mera krig!”. Försvarsbeslut 1925 innebar en kraftig reducering av försvaret. Den ekonomiska krisen under 1930-talet urholkade anslagen ytterligare. Per-Albin Hansson blev Socialdemokraternas partiledare 1925, statsminister 1932 och var drivande i nedrustningen. I det längsta hoppades han på att det hotande kriget skulle kunna avstyras. Gunnar Sträng citerar statsministern i biografin ”Landsvägsagitatorn”:

”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi har velat social utjämning, säkerhet för gamla och sjuka . . . Nu komma vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan”.

Välfärdssatsningarna fick läggas på is. Mellan 1938 och 1941 gick Per-Albin Hansson i spetsen för en ökning av den svenska försvarsbudgeten från 258 miljoner till två miljarder kronor per år. När kriget bröt ut var Sveriges försvarsförmåga fortfarande mycket låg, upprustningen var genomförd först 1947.

Det är förståeligt att samlingsregeringen, ledd av Per-Albin Hansson, valde en försiktighetspolitik för att om möjligt hålla landet utanför kriget. Men uppenbart är att politiken kostade på. Per-Albins kortfattade dagboksanteckningar antyder hur han våndades över eftergifterna mot nazisterna:

”Det är trist att slåss för det man innerst inne avskyr, men sådant blir ibland nödvändigt”.

Belysande för stämningen i det försvarslösa landet är Gunnar Strängs lika dråpliga som skrämmande berättelse om hur han och andra fackföreningsledare av regeringen fick kvittera ut armépistoler, till sitt försvar.

”Vi tänkte att om nazisterna kom instormande på förbundsexpeditionerna med sina pistoler i högsta hugg, då skulle vi kanske kunna skjuta några av dem innan de likviderade oss”.

Sverige klarade sig undan kriget, genom tur och många människors målmedvetna arbete, och inte minst genom Per-Albins skicklighet. Men krigshotet hängde som en bila över människor i många år. Eftergiftspolitiken, först mot Nazityskland, sedan mot Sovjetunionen, hade ett högt pris. Vittnesmålen i olika självbiografier är många. Författaren P-O Enquist som skildrat baltutlämningen i ”Legionärerna” har menat att ångesten över beslutet, en eftergift till Stalin, bidrog till Per-Albin Hanssons tidiga död i hjärtinfarkt på en spårvagnsperrong i Alby 1946.

Tage Erlander skriver i sina memoarer att neutralitetspolitiken hade stöd hos 90 procent av befolkningen. Men hans eget handlande tyder på en helt annan inställning. Dolt för svenska folket inleddes ett omfattande samarbete med Nato. I sin dagbok 1950 noterar Erlander:

”Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig självt till det yttersta och låta oss rusta oss så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet”.

Idag ser världen delvis annorlunda ut. Men förhoppningarna om en fredligare värld tycks besannas lika lite nu som efter första världskriget. Den tiden är också förbi när ett litet land kunde hålla sig med alla nödvändiga militära förmågor. Såväl Norge, Danmark som de baltiska staterna är nu med i Nato. Vad hade Per-Albin Hansson och Tage Erlander sagt om de levt idag? Det kan vi inte veta. Men det är knappast troligt att de förespråkat en säkerhetspolitik som innebär att Sverige åter skall stå ensamt och illa rustat i en allt mer hotfull värld.

MARIA VON BEETZEN är försvarspolitisk debattör.