Lever Sven Hirdman i ett alternativt universum?

BO HUGEMARK & JAN LEIJONHIELM

Sven Hirdman efterlyser i en artikel på SvD Brännpunkt större klarhet om vår säkerhetspolitik. Han tycker sig se en motsättning mellan utrikesdepartementet och försvarsdepartementet. Han säger det inte rent ut, men artikeln i övrigt tyder på att han ogillar det sistnämnda: ”värdlandsavtal med Nato och en hård ton mot Ryssland.”

Sven Hirdmans beskrivning av ryskt agerande och rekommendationer för hur Ryssland ska bemötas får oss att undra om vi lever i ett alternativt universum.

För att ta den minsta detaljen: Sven Hirdman påstår att det var felaktigt att en rysk ubåt gjorde intrång. Vad har han fått det ifrån? Var det inget ubåtsintrång? Vad vet Hirdman om nationaliteten för att kunna hävda att den inte var en rysk?

Hirdman medger att Ryssland ”genom sina aktioner i Ukraina och på grund av sitt auktoritära styre har en stor skuld till att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde försämrats.” Formuleringen ”stor skuld” antyder att skulden är delad. Den andas den kålsuparmentalitet som Hirdman ofta ger uttryck för, som lägger skuld också på Natos utvidgning, myten om inringning av Ryssland. De ”aktioner i Ukraina” som Hirdman eufemistiskt talar om är faktiskt regelrätta krigshandlingar, invasion och annektering. ”Den rysk-ukrainska konflikten har sin grund i spänningarna från Sovjetunionens upplösning för 25 år sedan”, säger Sven Hirdman kryptiskt. Vad det gäller är dels den ryska regimens grämelse över Sovjetunionens upplösning och strävan att återställa imperiet, dels Putins rädsla för demokratisk smitta från ett reformerat västorienterat Ukraina.

Vi sätter gärna fokus på Putin utan att känna oss löjliga. Sven Hirdman har ofta varnat för att demonisera Putin (som han för övrigt i ett föredrag för ett tiotal år sedan betecknade som en ganska hygglig typ). Putin behöver inte demoniseras; det har han gjort själv.

Sven Hirdman betraktar risken för ryska aktioner i Baltikum som otänkbar. Det skulle bara medföra förluster, inga vinster. Genom samma svenska rationella glasögon avfärdade han risken för ryskt angrepp på Ukraina. Men krig blev det. Och Ryssland har utvecklat sin förmåga att föra krig med många medel (det som nu kallas hybridkriget) vilket inte är vad vi förknippar med oprovocerade angrepp. Hirdman har kanske rätt i att Ryssland just nu inte planerar att med berått mot angripa Baltikum. Men säkerhetspolitik kan inte bygga på förmodanden eller önsketänkande. Vem kan utesluta kaotiska snabba utvecklingar, som gör att den ryska regimen blir fånge i sin egen krigsretorik. Vad vi inte kan bortse från är att Ryssland förbereder att kunna begagna militärt våld i Östersjöområdet, även mot det alliansfria Sverige.

Det är förvånande att Sven Hirdman sätter mindre tilltro till känslan av osäkerhet hos de baltiska folken inför rysk lögnpropaganda, ekonomisk infiltration, ryska militära förstärkningar och invasionsövningar, än bedömningar av amerikanska realpolitiska statsvetare i elfenbenstorn.

Men samtidigt som Sven Hirdman avfärdar hot mot Baltikum på grund av dess Natomedlemskap tror han att Sveriges medlemskap ”skulle göra Sveriges läge mer utsatt och osäkert. Skulle krig följa, skulle vi för första gången på århundraden bli ett förstahandsmål för de stridande.”

Hoppsan! Ryskt angrepp var ju osannolikt!

Slutligen: Sven Hirdman vill att vi ska bidra till att få Ryssland integrerat i Europa, vilket kräver att vi förstår utvecklingen i Ryssland.

USA och europeiska stater har faktiskt gjort, om inte allt, så väldigt mycket, för det målet, till exempel den särställning som partner till Nato Ryssland fick i samband med Alliansens utvidgning. Det är Ryssland som avbrutit detta, som utpekar Nato och EU som fiender och den västerländska samhällsmodellen som mindervärdig.

Vi förstår den ryska utvecklingen alltför väl. Den ger hopp om avspänning bara om vi erkänner Rysslands rätt att styra dess grannländers inre angelägenheter och accepterar dess militära erövringar.

BO HUGEMARK är överste, tidigare chef för Militärhistoriska avdelningen och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

JAN LEIJONHIELM är tidigare chef för rysslandsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Foto: Jan Collsiöö/TT arkiv