SUA: Dags att rensa Natodebatten på myter

Den svenska Natodebatten genomsyras av flera myter och missuppfattningar om vad försvarsalliansen är och vad ett svensk medlemskap skulle innebära. Sveriges Unga Atlantister lanserade den 6/4 en rapport i samarbete med tankesmedjan Frivärld som ämnar reda ut de vanligaste missförstånden kring detta. I denna artikel tas de tre viktigaste punkterna i rapporten upp.

Myt 1: Sverige skulle inte kunna driva en självständig utrikespolitik

Det kanske vanligaste argumentet mot att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato grundas på uppfattningen att vi som land inte skulle kunna driva en självständig utrikespolitik om vi vore medlemmar. Detta är i hög grad en identitetsfråga och bottnar i vad som anses vara Sveriges 200 år av fred baserat på mantrat ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det finns två huvudsakliga argument som kan framföras mot detta.

För det första är Sverige medlemmar i Europeiska Unionen sedan 1995. Inom EU driver Sverige sina utrikespolitiska ståndpunkter tillsammans med andra och mot aktörer som inte anses gynna Europas ståndpunkter gällande mänskliga rättigheter, ekonomi eller säkerhet. Genom sitt medlemskap är inte Sverige neutralt och anses inte heller vara det av andra stater. Majoriteten av EU:s medlemsstater är även medlemmar i Nato men det hindrar dem inte från att driva en egen utrikespolitiskt linje i förhållande till andra stater.

För det andra demonstrerar länder som Norge att man kan kombinera ett medlemskap i Nato med en självständig utrikespolitik. Exempelvis är det landet ett av världens mest aktiva i fredsförhandlingar och respekteras världen över för sin framgång inom området. Samtidigt är man alltså en aktiv medlem i försvarsalliansen Nato.

Det finns utöver detta många exempel på betydande åsiktsskillnader mellan medlemmar i alliansen. Turkiet och Grekland, båda medlemmar i Nato, tycker väldigt olika i många frågor men samarbetar inom Natoledda operationer då organisationen fungerar sammanhållande. Tyskland hade en avvikande uppfattning om vad som skulle göras från Natos sida i Libyenkonflikten och valde att stå utanför interventionen 2011 men det hindrar dem inte från att fortsatt vara medlemmar och bidra till organisationen.

Ett svensk medlemskap i Nato är inget hinder för att Sverige ska kunna bedriva en självständig utrikespolitik. Försvarsalliansen är och förblir en mellanstatlig organisation som inte dikterar vad medlemsstaterna ska driva för utrikespolitik.

Myt 2: Sverige skulle kunna tvingas in i ett krig

Den andra missuppfattningen gällande Nato är kopplat till vad många anser sig kunna om allianser historiskt. Det finns dock en avgörande skillnad mellan försvarsalliansen Nato och vissa historiska allianser och det är hur den politiska beslutsprocessen går till.

Det högsta politiska och militära beslutsfattandet inom Nato sker i det Nordatlantiska Rådet (North Atlantic Council – NAC). Varje medlemsland har där en permanent representant, eller ”ambassadör”, som företräder sitt medlemsland i frågor som rör alliansen. Alla representanter agerar på instruktioner från högsta politiska nivå i hemlandet.

Beslut som tas i NAC är grundade på konsensus. Inga beslut tas på basis av majoritet. Det betyder att alla medlemsstater i praktiken har veto-rätt på alla frågor som det röstas om. Konsekvensen blir att alla beslut som tas av NAC representerar den kollektiva viljan av alla enskilda suveräna medlemsstater inom alliansen. Ingen stat kan bli tvingad till att lägga en viss röst.

I ett scenario där en medlemsstat åberopar försvarklausulen, alltså artikel fem i Natofördraget, skulle en eventuell implementering av detta bero på hur diskussionen och omröstningen går i NAC. För att en militär insats skulle kunna genomföras skulle alla 28 medlemsstater behöva rösta ja till en sådan.

Det finns alltså ingen som helst automatik i processen där alla medlemsländer plötsligt måste förklara krig mot en aktör som anses vara aggressorn i en situation.

Slutsatsen för Sverige blir således att i ett hypotetiskt scenario där en medlemsstat skulle bli angripen skulle Sverige ha ett betydande inflytande i beslutsprocessen genom NAC. Skulle man välja att rösta ja till att åberopandet av artikel fem är legitimt och godkänna en militär insats skulle det vidare vara upp till den politiska ledningen att bestämma i vilken omfattning man önskar bidra med militär trupp eller andra medel.

Myt 3: Ett svenskt medlemskap skulle destabilisera Östersjöregionen

De som framför argumentet anser sig ofta veta eller åtminstone kunna tolka vad Rysslands intressen i närområdet är och att ett svensk medlemskap skulle provocera ryskt beteende i onödan. Argumentet utgör huvudpoängen för många som anser sig vara så kallade ”Realister”.

Problemet är att många ”realister” inte har insett den nya säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde. Wilhelm Agrell är en av de som har satt Sveriges situation på sin spets:

”Sverige är nu tillbaka […] i det kalla krigets säkerhetsdilemma, under förändrade och försämrade förutsättningar. Det finns inte längre ens teoretiska möjligheter för landet att stå utanför en väpnad konflikt i närområdet.”

När de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen blev medlemmar i Nato 2004 förändrades Östersjöregionens och därmed Sveriges säkerhetspolitiska situation i grunden. Det räcker med att titta ordentligt på en karta för att förstå att Sveriges geografiska position är fundamental i en eventuell konflikt över Baltikum. I en sådan situation skulle Sveriges territorium användas av någondera eller (i värsta fall) båda konfliktparterna, alldeles oavsett vad Sverige anser. Det räcker inte att tro att samla in underskrifter skulle den geopolitiska verklighet som Sverige befinner sig i att försvinna. Verkligheten kräver istället konkreta handlingar som förändrar situationen till aktörens, i detta fall vår, egen fördel.

Denna handling kan endast bestå av att Sverige ansöker om att bli medlemmar av Nato. Ett svenskt medlemskap skulle inte destabilisera Östersjön utan istället fylla ett vakuum i vad omvärlden tror att Sverige skulle göra i en konfliktsituation. Detta skulle fungera lugnande för alla involverade parter och för hela norra Europa.

Världen har gått in i en ny tid efter ”pausen” från historien en tid under och efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall. I denna nya värld ska stater fortsatt ta hänsyn till framförallt vad deras egen säkerhet kräver men också inse att utmaningar som de Sverige står inför inte kan mötas ensamt. Sverige ska ingå i Nato och dela de värderingar som försvarsalliansen står för. Genom medlemskap kan vi påverka vad alliansen företar sig och fungera lugnande för hela Östersjöregionens säkerhetspolitiska situation.

CARL ALBINSSON, ALBIN ARONSSON & AARON KOREWA sitter i styrelsen för Sveriges Unga Atlantister (SUA).

Artikeln har tidigare publicerats på Svenska Dagbladets blogg ”Säkerhetsrådet”.