USA kommer åter till Europas hjälp

AARON KOREWA

Det var länge sedan Nato spelade någon större roll i amerikanska presidentval. I kontrast till den känslodominerade svenska debatten har Nato i USA (precis som i de flesta europeiska länder) setts som en självklar del i den västerländska gemenskapen.

Årets presidentval är dock något utöver det vanliga. Donald Trump har kallat Nato ”föråldrat”. Enligt hans standardbudskap är det en ”dålig deal” eftersom USA står för 75 procent av alliansens försvarsutgifter. En liknande linje förs fram av kandidaten på en annan ytterkant, socialisten Bernie Sanders.

Även den avgående presidenten Barack Obama lät förstå i en längre intervju i The Atlantic att européerna är ”free riders” som låter amerikaner betala för deras försvar. Det har rest frågor om USA:s engagemang för Nato är på väg att sina och vad det i så fall säger om alliansens framtid.

Går man bortom det uppskruvade tonläget i valdebatten och medierna finns dock skäl för viss optimism. Snarare än uppgivenhet kan man se ett uppvaknade. Att Ryssland är ett hot mot sina grannländer är det numera få som förnekar. Seriösa amerikanska beslutsfattare beklagar ofta att avspänningens tid är förbi. Man har dock inga illusioner. Det går inte att återgå till ”business as usual” när Moskva bryter mot nära nog varje avtal och överenskommelse man har ingått sedan Berlinmurens fall. Angreppet på Ukraina var inget specialfall utan en del av ett mycket oroande mönster.

För en fullsatt lokal i den amerikanska senaten talade nyligen Litauens förre premiärminister Andrius Kubilius om hur landets parlament utsattes för en cyberattack i samband med att man höll en konferens för Krimtatarernas rättigheter. Kreml håller på att bli den främsta sponsorn av cyberterrorism. Såväl baltiska som amerikanska företrädare önskar en dialog med Ryssland men man förstår att en sådan kan inledas bara efter att man har tryggat sitt försvar, inte före.

Vladimir Putin har sedan länge velat driva in en kil i den transatlantiska länken i syfte att få till stånd ett nytt Jalta där världen delas upp i intressesfärer och han är beredd att använda alla medel han har. Baltikum är nu den yttersta gränsen för den västliga gemenskapen och utsätts därför för ständiga hot och provokationer.

Vad som är särskilt oroande är att Putin tycks inse att landets ekonomiska problem gör att han kan få brist på resurser att genomföra operationer i framtiden. Det gör att incitamenten att använda våld nu blir ännu större.

Ett ryskt angrepp på Baltikum skulle i minst lika stor utsträckning vara riktat mot USA. Syftet med en sådan attack är knappast mer territorium utan att demonstrera att USA inte kan försvara sina allierade och att Nato därmed är irrelevant.

Som en studie från Rand-institutet nyligen visade är Natos östra flank i utsatt läge efter decennier av nedrustning. Den kraftigt upprustade ryska militären skulle enligt Rands scenario kunna nå de baltiska huvudstäderna på 36-60 timmar.

James Townsend, ansvarig för Nato-frågor på USA:s försvarsdepartement, talar om behovet av att förstärkta alliansens kapacitet på alla nivåer. Det som lyfts fram särskilt, förutom traditionell militär säkerhet, är cyberförsvar och skydd mot propaganda. Det räcker inte att enbart fokusera på den militära dimensionen men samtidigt kan man inte heller bortse från den. Under det kalla kriget hade USA närmare 300 000 man stationerade i Europa. Idag är de knappt 50 000 och i enighet med avtalet mellan Nato och Ryssland från 1997 var dessa inte baserade i de östra medlemsstaterna före Krim-kriget.

Det verkar dock inte ha lugnat ner Putin, snarare provocerat honom. De samlade ryska styrkorna i Europa är vida överlägsna Natos.

I enlighet med Rand-studiens rekommendationer planerar Nato nu för att stationera sju nya brigader i Europa, varav flera mekaniserade. Townsend betonar att dessa inte enbart ska vara amerikanska utan tre bör vara från allierade länder som Storbritannien, Tyskland och Polen.

Det är tydligt att USA är redo att hjälpa till om Europa samtidigt tar ansvar för sin egen säkerhet, vilket innebär att fler länder måste nå upp till Natos mål om en försvarsbudget på två procent av BNP. När Ryssland invaderade Ukraina bröt man mot avtalet från 1997 som inte längre kan vara en tvångströja för Nato.

Taktiken i det ryska hybridkriget är perfekt anpassad till en mellanstatlig organisation som Nato där saker ibland tar tid. En fördel för den auktoritära ryska regimen är att den kan fatta snabba beslut. Därför behöver alliansens medlemmar se till att viktiga samhällsfunktioner är förberedda att försvara.

Cybersäkerhet står i fokus, för vilket Nato har ett center i Tallinn. I Riga finns ett motsvarande mot propaganda som Sverige numera deltar i. Internet har förändrat spelplanen; messaging, vikten av att framföra ”rätt” budskap, spelade stor roll under det ryska angreppet på Ukraina. Man kan räkna med att en operation i Baltikum kommer att föregås av liknande desinformationskampanjer. Vår öppenhet gör oss sårbara men med bättre kunskap och förberedelse är vi inte försvarslösa.

Det finns en vilja i USA att försvara Baltikum och en förståelse för Natos betydelse men valdebatten har aktualiserat behovet av att Europa drar sitt strå till stacken. Förslagen från det amerikanska försvarsdepartementet lär gå igenom kongressen men det är först i början av 2017 som de nya styrkorna kan vara på plats.

Framför oss har vi ett turbulent år med maktskifte i Vita huset. Putin vet att tiden är emot honom, en ny administration brukar i princip alltid innebära att pendeln svänger tillbaka. Den nya amerikanska ledningen kommer därmed att, i alla fall delvis, ta avstånd från Obamas kritiserade passivitet.

Under tiden är de baltiska länderna i utsatt läge men kan åtminstone glädjas åt medlemskapet i Nato. Sverige, vars territorium är avgörande för försvaret av östra flanken, har inte ens det.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC, och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.

Artikeln har tidigare publicerats på Svenska Dagbladets blogg ”Säkerhetsrådet”.