En märklig dag på UI
JAN LEIJONHIELM
Jag bevistade igår ett möte på Utrikespolitiska Institutet med den ryske ordföranden i federationsrådets utrikesutskott Konstantin Kosatjov. Denne, som på oklara grunder inbjudits att tala, är en tongivande utrikespolitiker, som under senare år utmärkt sig för hotfulla uttalanden mot vissa för regimen misshagliga länder, på senare tid bl a Sverige och Finland, som kommer att betraktas som Natoländer i militärt avseende, om vi skriver under värdlandsavtalet med Nato. Kosatjov har även en nyckelroll i relationerna till OSS-länderna och hans uttalanden om Ukraina har väckt uppseende.
Kosatjov möttes vid inträdet bl av några tidigare svenska Moskvambassadörer under uppenbart hjärtliga former. En upprymd stämning med högljudda skratt uppstod och den ryske ambassadören strålade. Denna form av diplomatiskt kamaraderi framstår som märklig, för att inte säga direkt motbjudande. Att gästen representerar en regim som brutalt förtrycker oppositionen, fängslar eller likviderar journalister och politiker, annekterar andra länder och startar ett regelrätt krig i Ukraina tycks inte spela någon roll i sammanhanget, lika lite som att landet bedriver psykologisk krigföring mot och hotar Sverige m fl länder i olika sammanhang. Att UI:s ordförande därefter gjorde en mycket lång och uppskattande presentation av en person som genom politisk lyhördhet och villighet att utnyttjas som maktens megafon klättrat på karriärstegen, gjorde ju inte saken bättre.
Kosatjovs anförande var inte helt oväntat en blandning av halvsanningar, lögner och vilseledande information. Huvudmålet var Nato, som inte upplösts efter det kalla krigets slut, samt alla de svek och medvetna feltolkningar av ryskt agerande som gjorts av vissa länder inom och utom alliansen. De förvånade åhörarna fick höra att Putins aggressiva tal i München 2007 egentligen innehöll ett antal utsträckta händer, att rysk trupp – givetvis utan förberedelser – räddat tusentals etniska ryssar från att massakreras på Krim, att Ukraina bedrev en antirysk politik som hotade Ryssland (tillsammans med Nato), att man inte hade några särskilda intressen i Syrien osv. Ryssland hade enbart reagerat på Natos aggressiva agerande, man kände sig alltmer hotat och måste naturligtvis handla därefter. Spridda applåder från rysk ambassadpersonal hördes emellanåt, men också någon skrattsalva, när talaren överskred gränsen för bisarra och falska påståenden.
Eftersom Kosatjov ignorerade sin tidsram och svarade mångordigt på de få frågor – i princip högaktningsfulla – som ställdes saknades tillräckligt utrymme för att bemöta hans påståenden. Den enda skarpa frågan gällde förklaringen till att ryska flygövningar riktats mot svenska militära mål, men denna gled Kosatjov enkelt förbi genom att konstatera att det var en ren lögn, som svenska media okritiskt accepterat. På slutet framförde Kosatjov ett tydligt hot om att Moskva kanske inte längre kunde kontrollera de vredgade frihetskämparna i östra Ukraina, tydligen hade Kiev-sidan ofta brutit mot Minskavtalet.
Seminariet ingav en påtaglig olustkänsla. Att ett kvalificerat auditorium skall matas med ren propaganda utan tillräckligt utrymme för kritiskt granskande eller motargument skapar en gisslansituation och är inte acceptabelt. Att en representant för den ryska staten bemöts på detta sätt är att ge felaktiga signaler, och kan naturligtvis utnyttjas i propagandasyfte. Det borde vara självklart att en sådan person bör behandlas korrekt, men utan åthävor av det slag som skedde. Naturligtvis bör någon form av rimlig dialog finnas, men den här formen av ren propaganda är inte den rätta.
JAN LEIJONHIELM är tidigare chef för rysslandsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
