Ett starkt Nato tryggar freden

AARON KOREWA

Så var då Natos omtalade toppmöte i Warszawa över. Som väntat beslutades att alliansen ska ta ett större ansvar för försvaret av sin östra flank. Det blir fyra bataljoner om cirka 1 000 soldater vardera som ska stödja länderna som gränsar till Ryssland. USA tar ledningen över bataljonen i Polen. Storbritannien i Estland, Kanada i Lettland och Tyskland i Litauen.

Några, framför allt balterna, kanske är besvikna över att tillskottet av amerikaner blev begränsat. Det är trots allt USA:s militär som Ryssland har störst respekt för. Även om Ryssland har ett massivt övertag i antalet trupper i området (apropå pratet om att Nato skulle vara ett hot) så är det en särskild sak att ge sig på just amerikaner.

Samtidigt är det bra att övriga allierade har lovat att dra sitt strå till stacken. Den internationella profilen visar att Natos medlemmar förstår vikten av ”burden sharing” något som har stor betydelse i USA, inte minst inför valet. Glädjande är också att Tyskland tar på sig en större roll för europeisk säkerhet. Bataljonerna blir inte permanenta utan består av roterande trupper som löser av varandra. Det visar på att Nato är en ansvarsfull organisation som fortsätter slå vakt om avtalet med Ryssland från 1997 trots att Moskva bröt mot det när man invaderade Ukraina.

Stefan Löfven deltog och visade återigen var vi hör hemma. Sverige och Finland är sedan toppmötet i Wales 2014 ”Enhanced Opportunities Partners” och innehavare av Natos så kallade guldkort. Att Östersjöområdet står i fokus för Nato har naturligtvis stor betydelse för oss. Vid en konflikt kommer Natos nya bataljoner vara i behov av förstärkningar. Försvarsminister Peter Hultqvist höll ett anförande om att den som kontrollerar Gotland har ett avgörande inflytande över sjö- och luftvägarna till Baltikum. Löfven menade såklart att vårt utanförskap ”inte är något problem” trots att vi då inte kan vara en del av den gemensamma försvarsplaneringen. När Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg fick frågan blev svaret att han inte lägger sig i våra säkerhetspolitiska val. Ett diplomatiskt uttalande som döljer att läget knappast är så lysande som Löfven vill göra gällande.

Som DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström skriver ska Nato följa två spår i relationen med Ryssland: avskräckning och dialog. Det är en utmärkt kombination. Det är Ryssland som har valt att kasta det europiska säkerhetsläget över ända och då kan inte Nato fortsätta med ”business as usual”. När så kallade ”Putinförståare” som exempelvis Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier anklagar Nato för ”sabelskrammel” glömmer de att Ryssland kommer att rusta upp och hota grannar oavsett vad Nato gör. När Kreml uttalar sig handlar det inte om att beskriva ett sakförhållande utan om att framföra regimens budskap och ursäkta sitt oacceptabla beteende.

På SvD Debatt pågick nyligen en diskussion mellan forskarna Stefan Hedlund och Fabian Linde om huruvida västvärldens strategi för att bemöta Ryssland har varit framgångsrik eller inte. Hedlund rekommenderar att väst tonar ner betydelsen av värderingar och istället ser de nuvarande spänningarna främst som intressekonflikter, likt Ryssland gör.

Hedlund har en poäng i att västvärldens politik gentemot Ryssland ofta har varit ”ogenomtänkt”. Den har präglats av ett önsketänkande om att Vladimir Putin är en partner som bara vill sitt lands bästa. Det har visat sig vara felaktigt. Putin drivs främst av ett intresse av att till varje pris sitta kvar vid makten. En gång i tiden kunde han köpa folkets lojalitet med oljepengar. Nu när den ryska ekonomin krymper (mer på grund av fallande oljepriser än sanktioner) behöver han konflikter och hotföreställningar. Om Nato väljer att vara undfallande för att inte ”utmana”, skapar han sina egna och utnyttjar undfallenheten för fortsatt aggression. Det som provocerar Putin är inte styrka utan motpartens svaghet.

Likt Steinmeier verkar Hedlund tro på någon slags omvänd kausalitet. Han antyder till exempel att de stora ryska militärövningarna skulle vara ett svar på Natos. Sanningen är att det sista som kan sägas om Natos agerande är att det skulle vara militärt offensivt mot Ryssland. Det är först nu som amerikanska trupper placeras ut i de nya medlemsländerna. Efter kalla krigets slut reducerades den en gång massiva amerikanska militära närvaron i Europa till nästan en femtedel stationerade långt från den ryska gränsen i Storbritannien, Tyskland och Italien. De flesta av Natos europeiska medlemmar har rustat ner sina försvarsmakter. När Baltikum till slut släpptes in i Nato drog man inte ens upp planer för hur länderna skulle försvaras.

Utvecklingen i Ryssland har gått i rakt motsatt riktning. Landet har genomfört en kraftig militär upprustning. De ryska militärövningarna har varit många gånger större än Natos och dessutom av offensiv karaktär. I ”Zapad” från år 2009 simulerades en invasion av Baltikum och ett kärnvapenanfall på Warszawa. 2013 övades en kärnvapenattack mot Sverige.

Annekteringen av Krim och invasionen av Ukraina 2014 var inget undantag utan en del av mönster. 2007 genomfördes en massiv cyberattack på Estland. 2008 invaderades Georgien. Vissa tycks tro att dessa konflikter är resultatet av missförstånd mellan Ryssland och väst, att Ryssland inte ”får vara med i de fina rummen” som Hedlund skriver. Sanningen är att det är tydligt vad Ryssland vill – en återgång till en värld baserad på stormakters intressesfärer. För att uppnå detta försöker man splittra EU och Nato.

Hedlund tycks legitimera den ryska reaktionen på Majdanrevolten i Ukraina. Han talar om ”västerländsk arrogans” men glömmer att Ukraina är en suverän stat som har rätt att avgöra om man vill skriva på ett associationsavtal med EU lika mycket som Storbritannien har rätt att lämna EU. På inget sätt utgjorde detta ett hot mot Ryssland, om man med ”Ryssland” menar vanliga ryssars liv eller landets territoriella integritet. Ukrainarna visade att tvärtemot vad Hedlund tror så är frågan om värderingar just central. Att folket på Majdan önskade demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter är inte resultatet av någon svensk-polsk konspiration, som Hedlund antyder. Anser han att ukrainare inte kan tänka själva?

Västvärlden förtjänar kritik för att man ibland tror att våra principer är attraktiva nog i sig och inte behöver försvaras. Men istället för att kräva att väst står upp för det man tror på tycks de som vill ”förstå Ryssland” förorda en Chamberlainsk eftergiftspolitik mot landet. Problemet är att det inte finns någon ”medelväg” som väst och Ryssland kan komma överens om via förhandlingar. Antingen är staterna i öst suveräna och får fatta egna beslut eller så är de inte det. Det handlar såklart inte bara om östra Europa, en värld som bygger på att ”stora grannar” har rätt att avgöra vad ”små länder” gör för val skulle få allvarliga följder för Sverige.

Dagens ryska beteende gentemot grannarna är främst ett resultat av den interna utvecklingen i landet. Försvarsalliansen Nato utgör inget invasionshot, det kan varje seriös rysk militäranalytiker intyga. Kreml är givetvis medvetna om läget, man har inte lagt ut massor med taggtråd på östra sidan av Narvafloden, stridsvagnshinder i Pskov eller evakuerat civila från Kaliningrad.

Det enda Nato hotar är Rysslands önskan att ha en specialställning i vårt närområde. Som den brittiske författaren Edward Lucas berättar från sina samtal med ryska beslutsfattare anser Kreml att grannländernas suveränitet sträcker sig inte längre än att de inte får göra något som Moskva ogillar. Det är en position som inte ens supermakten USA har.

Det är vad man behöver ”förstå” om dagens Ryssland. Moskva söker inte inflytande utan kontroll. Landet lider av en postimperiefrossa som bara kan lösas med en uppriktig och öppen intern diskussion. Tyvärr gör regimen allt för att motverka detta. Ryssland och väst har inte samma uppfattning om vad som hände 1989 men väst kan inte göra för ryssarna vad ryssarna måste göra för sig själva. Putins tal om ”svek” från Natos sida är skrämmande likt den dolkstötslegend som odlades i Tyskland efter 1918. Det görs för att avleda folkets uppmärksamhet från vanstyret. De så kallade ”Putinförståarna” förstår helt enkelt inte den ryska regimens natur. Visst ska man ha dialog med Ryssland, men först ett rejält försvar.

Att Kreml upprörs över att Nato på toppmötet i Warszawa visar att alliansen är redo att försvara sina medlemmar är väntat. Det väsentliga är dock att Rysslands möjligheter att starta fler väpnade konflikter minskar då tröskeln Moskva behöver kliva över höjs. Om Nato inte hade förstärkt i öst hade det bara skapat illusioner i Kreml om vad man kan komma undan med. Att vara tydlig är också en fråga om respekt för motparten. Väst kommer inte att gå med på ett nytt Jalta, det är lika bra att vi visar det.

På så sätt minskar risken för krig. Dialog mellan Nato och Ryssland pågår, nyligen hölls ett möte i Nato-Russia Council och ett till är planerat. Just nu är Ryssland dock inte en partner utan en faktor man måste hantera. Man behöver inte gå tillbaka till 1939 för att förstå att eftergiftspolitik inte fungerar. De blodiga Balkankrigen på 1990-talet hade aldrig inträffat om väst hade markerat i ett tidigt skede. Vi behöver inte förödelsen en väpnad konflikt med Ryssland skulle innebära bara för att lära oss samma sak en gång till.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.