När energipolitik handlar om överlevnad
MARIA WEIMER
I maj besökte jag Litauen för att diskutera energifrågor och säkerhetspolitik. Den nya elkabeln mellan Sverige och Litauen, Nordbalt, hade invigts någon månad tidigare och jag var intresserad av hur litauiska politiker och experter såg på energisäkerhet kring Östersjön.
Litauens energipolitik skiljer sig dramatiskt från debatten i Sverige. Där beskrevs energipolitiken som en fråga om överlevnad, självbestämmande och demokrati. En av de starkaste drivkrafterna efter självständigheten var att bli oberoende av rysk energi och därmed fri från ryska politiska påtryckningar. På 90-talet hände det vid flera tillfällen att Ryssland stängde av gasleveranser till Litauen. Barnen fick sitta med jackorna på i skolorna och familjer sov i samma säng för att klara natten. När sedan Litauen övertalades att stänga kärnkraftverket Ignalina vid EU-inträdet uppstod nya utmaningar. Med stor stolthet och lättnad konstaterar dagens politiker att de nu kan importera tillräckligt med energi från EU-grannar för att vara oberoende av rysk gas.
Det är med Litauens och de övriga baltiska ländernas glasögon vi bör se på Nordstream 2, planerna på en ny rysk gasledning i Östersjön. Det baltiska motståndet har från början varit hårdnackat och grundat i bittra historiska erfarenheter. I en tid då det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön är sämre än på länge måste vi vara klarsynta även inom områden som ser ut att vara opolitiska och rent kommersiella. Energipolitik och infrastruktur är två sådana områden som förenas i ärendet Nordstream 2 och som har tydliga säkerhetspolitiska implikationer.
Att som regeringen, hänvisa till endast en enkel miljöprövning för den nya gasledningen är otillräckligt. Sedan Nordstream 1 byggdes finns tre nya parametrar som måste tas i beaktande. Förutom de ökade säkerhetspolitiska spänningarna finns idag en starkare europeisk gemensam energipolitik som syftar till att diversifiera energimarknaden. Stick i stäv med ökat europeiskt beroende av rysk gas från Nordstream 2. För det tredje vet vi att Ukraina förlorar viktiga transitavgifter om Ryssland växlar över helt till leverans via ledningarna i Östersjön.
Det är positivt att utrikesminister Wallström i riksdagen nyligen lovat att regeringen även ska göra en säkerhetspolitisk prövning innan tillstånd ges gasledningen. Det här är en fråga av sådan vikt att Löfven själv borde engagera sig på EU-nivå för att stoppa projektet. Att USA:s vicepresident Biden tar upp gasledningen vid sitt besök i Sverige visar på projektets geopolitiska dignitet.
De baltiska länderna firar i dagarna 25 år av självständighet. Deras historiska erfarenheter av energifrågor som politiskt påtryckningsmedel och deras kompakta motstånd mot Nordstream 2 borde vara en tydlig varningsklocka även för Löfven och Wallström.
MARIA WEIMER är riksdagsledamot (L) och energipolitisk talesperson
