Gotland synliggör behovet av Natotrupp

EMIL STRAND

Sverige har numera permanent baserad trupp på Gotland, en basering som har brett politiskt stöd – men många frågar sig om den är tillräcklig. Debatten och frågorna som väcks med anledning av baseringen visar på hur verkligheten gått om den svenska säkerhetspolitiska debatten. Vi diskuterar ett möjligt Natomedlemskap när Natoländerna i vårt närområde får allierad trupp, och då även amerikansk, baserad som skydd mot det ökade hotet. Detta samtidigt som medlemsländerna höjer sina försvarsbudgetar.

Den svenska försvarsdebatten borde handla också om behovet av att ha allierad trupp baserad på svenskt territorium. Aspekten verkar närmast bortglömd i den debatt som nu förs. När den väl lyfts så beskrivs det många gånger som något negativt att få allierad trupp baserad på svenskt territorium. Detta feltänk försvårar tyvärr möjligheterna till en verklighetsförankrad debatt.

Behovet av allierad trupp på svenskt territorium bygger på två huvudsakliga skäl. Dels handlar det om mängden trupp som behövs. I dagsläget saknar vi tyvärr den mängd trupp som vi behöver för att kunna försvara hela vårt territorium. En basering, som den som nu sker på Gotland, gör att vi binder upp styrkor som skulle kunna behövas på andra håll i vårt stora land. Det andra skälet handlar om förmågor som saknas eller som finns i mycket begränsad omfattning inom det svenska försvaret. En sådan förmåga är långräckviddigt luftvärn, något som i princip saknas i Sverige då vi endast har luftvärn med en liknande förmåga baserat på 50- och 60-talsteknologi.

Möjligheten att basera allierad trupp på exempelvis Gotland borde med tanke på en positiv inställning hos våra allierade vara god. Trupp baserad på Gotland skulle nämligen vara ett skydd även för de mer utsatta Natoländerna. Utifrån denna vilja hos våra allierade är det viktigt att dessa aspekter nu tas upp i den svenska Natodebatten och att utländsk trupp på svensk mark ses som en förutsättning för att vi kan försvara hela vårt territorium, och inte som en risk – som Natomotståndarna ofta framställer det.

EMIL STRAND har bland annat arbetat som handläggare för frågor kring Östeuropa på Utrikesdepartementet samt vid ambassaderna i Moldavien och Georgien. Han har också en bakgrund i Försvarsmakten och har bland ägnat sig åt internationella frågor vid Försvarsmaktens högkvarter.