Professor Palms haveri

AARON KOREWA

Lennart Palm, professor emeritus i historia, försökte nyligen skjuta Krister Bringéus Natoutredning i sank på SvD Debatt. Dessvärre för Palm blev det istället ännu ett exempel på när Natomotståndare skjuter sig själva i foten i samma stil som när Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet Kultur att försvarsalliansen är ett ”större hot än Vladimir Putin”.

Palms argument är en blandning av Kremlpropaganda och ”whataboutism”, med andra ord, rena påhitt och ett ständigt upprepande av ”men USA då?”. Han presenteras som ”forskare” men hans forskning har ingenting att göra med säkerhetspolitik.

Palm inleder med att påstå att Bringéus utredning är ”oprofessionell och tendentiös” och anklagar honom för ”dubiös historieskrivning”. Det blir närmast komiskt när han direkt efter visar prov på sina egna ideologiska skygglappar då han tar upp den gamla ryska lögnen att Nato skulle ha ”expanderat österut” i strid mot löften som gavs till Gorbatjov.

Detta är historieförfalskning. Några sådana löften gavs aldrig till Gorbatjov, det har den tidigare Sovjetiska ledaren själv erkänt vid ett antal tillfällen. När USA:s dåvarande utrikesminister, James Baker, sa att Nato inte skulle flyttas ”en enda centimeter österut” i ett samtal med Gorbatjov 1990 syftade detta på att Natos trupper som var stationerade i dåvarande Västtyskland inte skulle flyttas in i Östtyskland direkt efter återföreningen utan först ge Sovjetunionen tid att dra tillbaka sina egna styrkor. Något avtal om att öststaterna inte fick gå med Nato har aldrig skrivits under.

Det är i själva verket Ryssland som har brutit löften. I avtalet man skrev på med Nato år 1997 erkänner Moskva alla länders rätt att lösa sitt försvar bäst de vill och därmed gå in i allianser. Som framgår av avtalstexten förbinder sig Ryssland att visa:

”respect for sovereignty, independence and territorial integrity of all states and their inherent right to choose the means to ensure their own security,”

Palm går sedan vidare med att legitimera en annan av Kremls myter, den om ”Natos inringning av Ryssland”. Som bilden nedan visar gränsar Ryssland till Nato endast via de röda markeringarna. Varken Kazakstan, Kina eller Mongoliet är medlemmar i Nato eller kommer att bli det. Att Nato förbereder en invasion av det väldiga Ryssland via de små baltstaterna eller den lilla delen av Nordnorge faller på sin egen orimlighet.

Därefter drar Palm igång med ”whataboutism” när han skriver att Rysslands invasion och annektering av Krim minsann inte är något att bråka om ifall man jämför med vad USA gjorde i forna Jugoslavien. Återigen visar han på bristande historiekunskaper när han ”glömmer” att det landet föll sönder på grund av interna konflikter. Om man kan beskylla USA för något så är det att Washington alltför länge var passivt inför detta.

Just Palm har ett minst sagt obehagligt förflutet vad gäller debatten om krigen i forna Jugoslavien. Han har bland annat förnekat folkmorden i Bosnien trots att det är ett av de mest väldokumenterade brotten i Europas historia. Att en sådan person anklagar andra för ”dubiös historieskrivning” är ganska magstarkt.

Exemplet Kosovo som Palm tar upp är absurt då den Natoledda insatsen 1999 var ett svar på de serbiska försöken att etniskt rensa området på dess albanska befolkning. 300 000 människor hann fördrivas innan Nato till slut bestämde sig för att sätta stopp för Slobodan Milosevic. Mot bakgrund av vad som hände i Srebrenica borde detta inte vara förvånande. Något liknande hotade aldrig den ryskspråkiga befolkningen på Krim även om den ryska propagandan envist hävdar det.

KFOR-styrkan som placerades i Kosovo efter bombningarna hade FN-mandat och Ryssland deltog i den. De flesta av världens länder har numera erkänt Kosovos självständighet medan Krims annektering endast har erkänts av några få skurkstater.

Palm försöker sedan koppla samman Nato med Irakkriget som försvarsalliansen inte hade något med att göra. De två mest högljudda kritikerna var Tyskland och Frankrike, bägge Natomedlemmar. Libyeninsatsen 2011 var inget ”anfallskrig” som Palm hävdar, utan ett svar på Säkerhetsrådets resolution 1973. Återigen försöker Palm legitimera ryska lögner när han påstår att Nato skulle ha överskridit mandatet. Det var Gaddafis regim som utgjorde hotet mot civila och därmed var hans styrkor legitima mål. Palm är historiker men begriper uppenbarligen inte att den historiska läxan från just Jugoslavien var att man måste se till att snabbt avsluta ett inbördeskrig istället för att låta det pågå i åratal. Varför ska man vänta på ett nytt Srebrenica innan man agerar? Samma läxa kan vi för övrigt lära oss av Syrien där Palm visar sympati för Assadregimen som just nu bombar civila i Aleppo, står för merparten av dödandet och har till och med använt kemiska stridsmedel mot sin egen befolkning i Ghouta i augusti 2013.

Inte nog med att Palms kritik av Natos internationella insatser är tendentiös, den är dessutom irrelevant. Nato är en försvarsallians och något tvång att delta i internationella operationer av det slaget finns inte. Tyskland och Polen valde att inte vara med i Libyen. Det kunde dessa länder göra eftersom de är garanterade skyddet via artikel 5. Sverige, som saknar detta, blev däremot tvunget att visa sin trovärdighet som partner både i Libyen och också i Afghanistan. Om man som Palm anser att vi av någon anledning inte ska delta i insatser för att stoppa vedervärdiga diktaturer från att begå massmord så är det snarare ett argument för att gå med i Nato.

Sedan försöker Palm sig på myten om kärnvapen i Sverige. Att sannolikheten för detta är noll har Bringéus redan fastslagit i sin utredning. Det räcker med att titta på våra grannar Norge och Danmark som har varit medlemmar i Nato i decennier utan att ha några kärnvapen på sitt territorium. Den sortens frågor avgör varje land på egen hand. Att USA skulle placera kärnvapenbestyckade fartyg i Sverige vore dessutom kontraproduktivt då dessa skulle vara utsatta på grund av vår geografiska närhet till Ryssland. Kärnvapen får naturligtvis inte ”ytterligare spridning” bara för att Sverige går med i Nato, speciellt med tanke på att Nato, återigen enligt avtalet med Ryssland från 1997, förbundit sig att inte placera kärnvapen i nya medlemsstater.

Det stora kärnvapenhotet i Europa kommer från Ryssland, inte något Natoland. Rysslands övertag i kärnvapen placerade i Europa gentemot alla Natoländer tillsammans är massivt, särskilt vad gäller taktiska kärnvapen. Dessa är laddningar avsedda för militärt bruk, d.v.s. mot operativa mål. Enligt den omdiskuterade taktiken ”escalate to de-escalate” kan Moskva tänka sig att hota med kärnvapen för att få motståndaren att backa undan och acceptera rysk aggression. Det gjorde Kreml både i Georgien 2008 och när Krim invaderades 2014 men Palm tar inte upp detta.

Palm går sedan vidare med att klaga på att Nato har samarbetat med diktaturer som Francos Spanien och juntornas Grekland, frågor som möjligen var relevanta på 1970-talet men knappast idag. Dagens Nato är tvärtom en garant för den nyvunna friheten och demokratin i Östeuropa. Såklart försöker Palm ta upp faran med att alliera sig med Turkiet men missar att Nato redan har gjort klart för president Erdoğan att man inte kommer att backa upp några militära äventyr i ”Mellanösterns säkerhetspolitiska häxkittel” som Palm försöker skrämmas med.

Mest bisarrt blir det när Palm i slutet antyder att Natos artikel 5 kan komma att användas av USA för att få med sig Natoländerna i ett framtida krig med Kina. Han vet uppenbarligen inte att alla Natos medlemmar har vetorätt och att artikel 5 är till för att försvara ett land som angrips, inget annat.

Slutligen skriver Palm att Bringéus ”ryckt undan mattan” för svenskt medlemskap i Nato med påståendet att ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är uteslutet. Där visar han bara prov på att han inte har hängt med i debatten. Ingen seriös Natoanhängare har varnat för detta. Det ryska hotet består istället av att Sverige kommer att dras in vid ett ryskt anfall på Baltikum.

Det är möjligt att moraliska relativister som Palm anser att Sverige inte ska välja sida när våra demokratiska grannar angrips. Inte nog med att det vore principiellt fel, det är också helt orealistiskt med tanke på vårt territoriums betydelse för Baltikums försvar, vårt medlemskap i EU och vår solidaritetsförklaring.

Det enda Palm lyckas visa med sin text är att en professorstitel inte på något sätt garanterar att författaren vet vad han pratar om. Hans kunskaper om Nato är obefintliga och istället låter han sig vägledas av en världsbild som tycks ha formats på någon Vietnamdemonstration år 1968 och inte uppdaterats sedan dess. Om Natomotståndarna inte kan bättre är debatten redan vunnen.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.