Schoris ”alternativa” fakta leder honom fel

AARON KOREWA

Pierre Schori är en av utanförskaparnas ”ususal suspects”. Han dyker upp med jämna mellanrum och hävdar att Nato är dåligt med resonemang hämtade från neutralitetspolitikens dagar. Ett genomgående drag hos Schori är vad ambassadör Tomas Bertelman kallar ”romantiska” argument, en längtan efter tiden med en ”oberoende” svensk röst. Det ingår även ”en dos antiamerikanism, allmän pacifism och principiellt kärnvapenmotstånd”, som Bertelman uttrycker saken, i det perspektivet.

Huvudpoängen i Schoris senaste inlägg på SvD Debatt är att bistånd ger oss mer säkerhet än ”2 procent av Nato-påbjuden militär upprustning”. Redan där har han fråntagit sig rätten att bli tagen på allvar. Ett medlemskap i försvarsalliansen Nato och bistånd motsätter på inget sätt varandra. Enligt OECD är sju av tio länder som ger mest bistånd som andel av sitt BNI Natomedlemmar.

Schori verkar mena att Natoländerna nu kommer att behöva skära i detta bistånd och i sina välfärdsutgifter när Donald Trump kräver att 2 procent-målet till försvaret ska uppnås.

Först och främst är 2 procent-målet inget Trump har bestämt utan något Natomedlemmarna har fastslagit själva långt innan han flyttade in i Vita Huset. Det är inte heller rimligt att Europa outsourcar hela sitt försvar till USA. Speciellt inte när Ryssland nyligen anfallit en granne i syfte att för första gången sedan andra världskriget rita om ett lands gränser i vår del av världen med våld.

Schori tycks tro på den gamla myten att Nato styrs av USA vilket är helt fel. Nato är en multilateral organisation vars ordförande är en norsk socialdemokrat. Ja, USA är som det starkaste landet en tongivande röst men hade Schori hängt med i debatten hade han kanske märkt att övriga Natoländers massiva kritik mot Trumps tidigare uttalanden om att försvarsalliansen är ”föråldrad” har lett till att presidenten tvingats backa och säger numera att Nato är mycket viktigt. Se där Schori, det är just inom Nato man kan påverka, inte utanför.

Schori verkar också köpa Trumps underliga resonemang att Nato bygger på att övriga länder betalar USA. Så är det inte, varje medlemsland förbinder sig att ha ett eget trovärdigt försvar enligt artikel 3 i Natostadgan.

Att Trumps agerande väcker oro är förståeligt men exakt hur menar Schori att Sverige sitter säkrare när vi istället för Nato får nöja oss med ett bilateralt försvarssamarbete med USA? Det gör oss ju bara mer beroende av landet, inte mindre. Man kanske ska påminna här om att under Palmeeran (ofta hyllad av Schori som en slags guldålder) hade Sverige ett försvarsavtal med USA som hölls hemligt för befolkningen. Nog förstår Schori att en återgång till detta upplägg är fullständigt orealistiskt. Eller tycker han att vi ska strunta i det militära försvaret och minska spänningarna i Östersjöregionen genom att ge mer bistånd? Till vilka då? Ryssland?

Schori skriver visserligen att ”försvar ska vi ha” men ska Sverige ha ett trovärdigt sådant utanför Nato krävs minst 2,5–3 procent av BNP. Då blir det mindre över till biståndet. Visst brukade försvarsbudgeten ligga på den nivån när Olof Palme var statsminister men om nu Schoris poäng är att Natomedlemskap tar pengar från annat så är hans resonemang en aning ologiskt.

Resten av Schoris inlägg är ett sorgligt försök att återuppliva den så kallade ”kålsuparteorin”, tanken att USA och väst är minst lika dåliga som deras motståndare. När det kommer från en person som har hyllat Castrodiktaturen blir det, inte helt oväntat, bara pannkaka.

Först försöker Schori skrämmas med en gammal myt – att Sverige i Nato kommer att ”bli indraget i Pentagons globala strategi – som Spanien, Danmark och England blev under Bushs illegala Irakkrig”. Hur förklarar han då att två av det krigets mest högljudda kritiker var Natoländerna Frankrike och Tyskland?

Hur mycket utanförskaparna än älskar att tjata om Irakkriget kvarstår det faktum att Nato inte hade något med det att göra. USA:s koalition bestod av en grupp villiga länder. Somliga var Natomedlemmar, andra inte. Artikel 5 är till för att skydda ett land som angrips, inte tvinga Nato att delta i ett enskilt lands självvalda krig. Antingen vet Schori inte hur försvarsalliansen fungerar eller så försöker han medvetet vilseleda läsarna.

Schori fortsätter sedan in i ett luddigt resonemang om att Nato är ”en illusion om västlig säkerhet” och beklagar sig över att murens fall inte följdes av ”en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland.” Detta är en linje som hörs från Kreml och deras apologeter med jämna mellanrum. Det låter fint men som professor Angela Stent, chef för Rysslandsstudier vid Georgetown University, visar i sin utmärkta bok The Limits of Partnership, var det tyvärr orealistiskt. Ryska makthavarnas inställning att man är en stormakt med rätt till en intressesfär ändrades inte i grunden med murens fall. De flesta östländer kände till detta och sökte därför medlemskap i Nato. De avtal Moskva skrev på där man förbinder sig att respektera grannarnas suveränitet anser Kreml idag var resultatet av att Ryssland var svagt och något man nu därför kan bryta mot när man känner för det. Schori, som har en karriär inom FN-systemet bakom sig, borde förstå att det är inte så internationell rätt fungerar. Den liberala världsordningen, som bygger på att även små stater har rätt till nationellt självbestämmande, är oförenlig med Kremls syn.

Schori skriver att ”alla människor önskar fred”. Bevisligen gäller inte det för Vladimir Putin. Han ger sedan exempel på vad han anser vara en ”djärvare och djupare” säkerhetspolitisk debatt med röster från Norge och Tyskland som menar att vi bör acceptera annekteringen av Krim och avskaffa EU:s sanktioner. Hur detta ska ses som ett argument mot Nato är oklart. Sen kan man undra hur en person som å ena sidan talar om vikten av ”fredsarbete” i nästa andetag antyder att Putin ska belönas för sina angreppskrig med ett nytt Jalta.

Schori verkar särskilt imponerad av vissa tankegångar i Tyskland men tycks ha missat att varken förbundskansler Angela Merkel eller hennes socialdemokratiske utmanare, Martin Schulz, förespråkar den sortens eftergifter till Kreml. Tyskland leder dessutom Natos nya bataljon i Litauen men det nämner Schori inte.

Sedan kommer ännu ett luddigt resonemang om att Sverige ska samarbeta med vissa amerikanska delstater i klimatfrågan och bemöta Trumps ”antiabortpolitik”. Schori får gärna peka på var någonstans i Natostadgan det står att alla medlemmar förbinder sig att kopiera amerikanska miljö- och abortlagar.

I slutet spårar Schori ut fullständigt med ett bisarrt påhopp på Estland. Han skriver:

”Sverige har vidare genom årtiondena levererat mänsklig säkerhet, till skillnad mot superlojala Nato-landet Estland, genom ett generöst flyktingmottagande, som är både humanitet och konfliktprevention, starkt stöd till FN:s olika humanitära program och åtagandet om en procent av BNI i internationell solidaritet.”

Menar Schori att Estland, ett land med endast 1,3 miljoner invånare, som överlevde kommunismen och bara nyligen återfick sin självständighet (något Schori motsatte sig, för övrigt) ska skämmas för att man inte tagit emot lika många flyktingar eller gett lika mycket i bistånd som Sverige? Vet han inte att Estland ”genom årtiondena” inte ens var självständigt och just därför valde att gå med i Nato? Och sedan när är Natomedlemskap ett hinder för ”generöst flyktingmottagande”? Har Schori redan glömt bort exemplet Tyskland? Ska vi jämföra Estland med det av Schori hyllade Kuba vad gäller ”humanitet och konfliktprevention” kanske?

Pierre Schori är en rest från en svunnen tid då somliga socialdemokrater trodde att för att göra neutralitetspolitiken trovärdig måste man angripa västerländska demokratier och ursäkta förtryckarstater med ”rätt” sorts ideologisk inriktning. Hans vurmande för tredje ståndpunkten får honom att försöka peta in en massa saker i Natofrågan som inte har där att göra. Lyckligtvis är tiden då den sortens resonemang stod högt i kurs sedan länge förbi. Schoris inlägg kan ses som ett försök att återuppliva det inför den Socialdemokratiska partikongressen nästa vecka. Det är sorgligt att en så moraliskt vilsen person fortfarande betraktas som en auktoritet inom vissa kretsar.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.