Vi sitter i samma båt som kurderna

AARON KOREWA

Donald Trumps besked att USA överger kurderna i norra Syrien och därmed ger grönt ljus för en turkisk offensiv in i området har med rätta mottagits med ilska och fördömanden.

Vi har redan fått se omfattande krigsbrott. Det rapporteras att hundratals IS-krigare har lyckats rymma. Området destabiliseras vilket mer eller mindre garanterar terrorsektens återkomst. Rysslands och Irans positioner stärks och USA:s trovärdighet urholkas. Bara det ger gott om material för ett antal bloggposter om hur amerikansk isolationism är misslyckad idé som lovar mycket men kan inget hålla.

Fast det ligger utanför den här bloggens fokusområde. Istället är det intressant och kanske inte helt överraskande att se hur Natomotståndare har försökt använda USA:s och Turkiets agerande som ett slagträ mot svenskt medlemskap i försvarsalliansen.

Här har vi Jonas Sjöstedt på Twitter, till exempel:

I riksdagens partiledardebatt fortsatte Sjöstedt med att ”Det går inte att skilja det Natoländer gör med Natoländerna – Nato består av länderna” och att Sverige inte har någon värdegemenskap med Turkiet.

Turkiet är ett populärt argument mot Nato hos så väl den radikala vänstern som extremhögern. För den radikala vänstern är Erdogan en nationalkonservativ, auktoritär ledare som till skillnad från Putin är lätt att attackera. Man slipper ju oroa sig för att hamna på samma planhalva som USA. För extremhögern är han en radikal islamist. Eller bara lite för mycket muslim.

Båda dessa resonemang bygger på en slags ”guilt by association” men det är helt fel sätt att bedöma ett svenskt Natomedlemskap. Sverige ska inte gå med i Nato för Erdogans eller Trumps skull utan för vår egen. För vår del är försvaret av Sverige samt säkerhet och stabilitet i Östersjöregionen det centrala. Där är Ryssland problemet, Nato är lösningen medan Turkiet är ett sidospår. Vår försvarsdoktrin bygger på att vi ska få hjälp av andra. Nato är de enda ”andra”. Det är Europas försvarsallians.

Det enda alternativet till Nato är att förlita sig på ett bilateralt försvarssamarbete med USA som vi gör nu. Ironiskt nog gör det oss långt mycket mer beroende av Trumps goda vilja. Vi sitter alltså i samma båt som kurderna. Dessa hade inte heller någon försvarsallians byggd på ett fördrag som Nato utan bara en överenskommelse. Vi ser nu vad det är värt.

Att utlösa artikel 5 är naturligtvis ett politiskt beslut och kräver därför politisk vilja hos Natoländerna. Men tror utanförskaparna på fullaste allvar att Sverige som inte är medlem har mer goodwill i alliansen än en medlemsstat?

Utrikespolitik är dock alltid en kombination av intressen och idéer. Erdogan är en auktoritär ledare och islamist som tar Turkiet i fel riktning. För detta och för angreppet på kurderna förtjänar han så klart kritik. Men utanförskaparna verkar inte riktigt förstå hur Nato funkar. Det är inte en klubb för inbördes beundran. Vår värdegemenskap i EU förpliktigar oss inte att vara tysta om allt som Viktor Orban gör i Ungern, snarare tvärtom. Ironiskt nog är EU en delvis överstatlig organisation vilket ju innebär ett tätare samarbete mellan medlemmarna. Nato däremot är en mellanstatlig allians där alla har vetorätt.

Natomedlemskap är inget hinder för att kritisera Turkiet. Trump själv sa nyligen att om Erdogan går för långt kommer han att ”förinta Turkiets ekonomi” (!). Natoländerna Storbritannien, Frankrike och Tyskland har fördömt Turkiets offensiv i Syrien. Frankrike vill dessutom ta upp frågan i FN:s säkerhetsråd och tänker stoppa sin vapenexport dit. Även Nederländerna och Norge vill stoppa kommande turkiska vapenordrar. Italien vill att hela EU inför ett vapenembargo.

Kritik mot Turkiet från Natoländerna är inget nytt. I februari 2018 kallade Nederländerna tillbaka sin ambassadör och fördömande Erdogan starkt efter att han la sig i det holländska valet. Tyskland drog bort sina soldater från basen i Incirlik sommaren 2017 då Berlin ansåg att Erdogan gick för hårt mot politiska motståndare efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet kort innan.

I och med att Nato är en militär allians blir en del kanske oroliga när en tung medlem som Turkiet inleder en militär operation i en av världens krutdurkar. Men Nato har inget med denna operation att göra. Artikel 5 är till för att skydda ett land som angrips, inte ge täckmantel för en enskild medlems krig. Nato gjorde klart för Turkiet att artikel 5 inte kommer att gälla om Erdogan väljer att gå in i Syrien redan 2016 och inget Natoland har tvingats skicka sina soldater dit. Man kan jämföra med USA:s krig i Irak 2003, inget Natoland tvingades skicka sina trupper dit heller.

Visst riskerar Turkiets agerande att skapa slitningar i Nato men alliansen har överlevt tuffare saker än så. När turkarna invaderade norra Cypern 1974 hotade Grekland med att blanda sig i militärt. Kan Grekland fortsätta vara medlem i Nato så kan Sverige gå med. Om ett turkiskt medlemskap inte utgör något större problem för Danmark och Norge, varför skulle det göra det för oss?

Att utesluta Turkiet ur Nato vore en dålig idé. Erdogan är inte hela landet. Hans parti förlorade nyligen borgmästarvalet i landets största stad, Istanbul. Han kommer inte att sitta för evigt. Ett uteslutet Turkiet riskerar att närma sig Ryssland. Varför man skulle vilja ge Putin den presenten är oklart. Turkiet har inte bara över 80 miljoner invånare och en stark krigsmakt, landet har dessutom en nyckelposition i Mellanöstern och kontrollerar passagen i Bosporen. Så länge den är i Natos händer kan man låsa ut ryska flottan från Medelhavet.

Om Sverige ska dra någon slutsats från den tragedi som har drabbat kurderna i Syrien är det att vi inte kan ta något för givet. Trump försvarade sitt beslut med att kurderna inte hjälpte USA på D-Day. Visst kan man skratta åt detta tämligen absurda uttalande men kom ihåg Sverige inte var med på Normandies stränder heller.

Trump och Erdogan är opålitliga, ja, men just därför behöver vi garantierna som bara ett Natomedlemskap kan ge oss. Om inte ens alla de uppoffringar kurderna gjort i kampen mot IS räcker för att försäkra sig om stöd när det behövs, vad talar för Sverige egentligen?

AARON KOREWA är redaktör för Natobloggen. Han är även programansvarig vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld.