VE-Day påminner oss om hur NATO har gjort världen säkrare

LUDVIG HAMBRAEUS

Den 8:e maj är det VE-dagen i USA och Storbritannien, en årlig högtid som påminner om de uppoffringar som ledde fram till ”Victory in Europe”, det vill säga segern över axelmakterna i kontinentala Europa.

Även om Sverige genom vissa samtidshistoriska vägval valt att stå utanför dylika uppmärksammanden av krigsslutet så utgör dagen ett ypperligt tillfälle att fokusera både på slutet av stora mobiliseringar i Europa likväl som på de strukturer och organisationer som hindrar historien från att upprepa sig.

Tiden efter krigsslutet var fylld av lättnad och optimism bland de länder som stridit på de allierades sida, men det var också en period som kännetecknades av mer eller mindre tyst diplomati då vinnarens narrativkraft nu kom att bli föremål för en het debatt mellan Sovjetunionen och deras allierade i väst. De gemensamma mål som under kriget förenat Moskva, London och Washington kom under efterkrigstiden att ersättas av konkurrerande territorieanspråk, skiftande politiska mål och brist på samsyn kring demokratins och kapitalismens utbredning.

Europa var vid tiden militärt sargat och splittrat både ekonomiskt och ideologiskt, vilket den då relativt nytillträdde amerikanska presidenten Harry S. Truman ansåg vara ett potentiellt hot mot långvarig fred på kontinenten. Efter långdragna förhandlingar med en historiskt isolationistisk kongress lyckades Truman dock till slut få till stånd den s.k. Vandenburgresolutionen som kom att utgöra grunden till vad vi idag kallar NATO. Under de årtionden som följde på implementeringen av the North Atlantic Treaty kom provisionerna däri att gång efter annan utgöra både ett potent och effektivt medel mot sovjetiska expansionism och ett sammanhållande kitt i dess medlemsländer.

Den bipolära världsordningens uppdelning mellan öst och väst tog officiellt slut i och med murens fall men den trygghet som NATO bidrog med då, och fortsatt så än idag, märks fortfarande av i vår nu multipolära värld. Extra tydligt är detta i Estland, Lettland och Litauen. Som tidigare satellitstater till Sovjetunionen är minnet av ockupationens fasor fortfarande färskt i minnet hos stora delar av populationen, något som kan svara för en stor del av NATO:s popularitet i Baltikum. Bara i Litauen har man en 77-procentig positiv uppfattning av organisationen, en ökning med 18 procentenheter från 2007 – året innan Rysslands invasion av Georgien. Löftet om militär och logistisk support, skulle det värsta hända, skänker både trygghet och en känsla av samhörighet i länder som vet hur det är att förlora sin autonomi – något vi svenskar oftare än behörigt tar för givet att vi aldrig kan komma att riskera att göra.

Faktumet att vi som land i största möjliga mån lyckades undvika andra världskrigets fasor är givetvis en bidragande orsak till detta, men med detta privilegium kommer ett ansvar att sätta oss in i och respektera andras upplevelser av kriget. Ett första steg i detta är att förstå att andra världskriget inte slutade påverka livet i de länder som direkt berördes av konflikten. I de länder som fann sig själva öster om järnridån kom efterkrigstidens utdragna politiska kamp att innebära att man fick se sig omseglad av sina grannar i väst, trots att man tidigare hade kämpat sida vid sida för en gemensam framtid.

För ett land som Sverige så innebar krigsslutet en möjlighet till enorma politiska och ekonomiska landvinningar genom att man kunde kapitalisera på sitt relativt intakta civilsamhälle. För länder som under kriget funnit sig i stridens hetta utan möjlighet att deklarera neutralitet innebar möjligheten att ingå i en organisation som NATO att man tog ett steg in i en klubb som man tidigare varit utestängd ifrån, en klubb som innebar möjligheter till ekonomisk återhämtning, militärt skydd och en stol vid bordet i världspolitikens finrum.

NATO startades som ett led i arbetet med att hindra Europa från att återigen falla in i konflikt, och trots att organisationen har utvecklats över årens lopp så är gemensam säkerhet fortsatt navet i verksamheten. Så även om Sveriges 1900-talshistoria på många sätt skiljer sig från övriga Europas och vår analogiförmåga på grund av detta är starkt färgad av värdet av neutralitet och alliansfrihet så finns det på denna VE-dag ändock synnerliga goda skäl att, om så bara för en kort stund, försöka sätta oss in i exakt hur mycket tryggare, säkrare och öppnare internationella samarbeten som NATO har gjort världen vi lever i.

Jag känner Sverige som ett generöst och omtänksamt land med blicken vänd mot världen utanför, och min förhoppning är att vi kan komma att inse värdet av ett medlemskap i NATO – om inte för oss själva så för våra vänner, grannar och allierade.

LUDVIG HAMBRAEUS arbetar som USA-expert i Westminster, London med inriktning mot försvar- och säkerhetsfrågor. Han har även läst juridik och fred & konfliktvetenskap vid Lunds universitet.