”München” är inget facit för att förstå Kreml

FRIDA GUNNARSSON

Münchenavtalet, som slöts 1938 mellan Hitler och de allierade och tillät delar av Tjeckoslovakien att annexeras av tyskarna, används frekvent som ett exempel på vad som händer om man låter aggressiva diktatorer göra vad de vill utan effektivt motstånd. Avtalet har exempelvis historiskt använts av nästan alla amerikanska presidenter för att dra slutsatsen att det alltid är dåligt att föra en eftergiftspolitik mot auktoritära stater. President Truman använde argumentet för att gå in i Korea, Johnson för att gå in i Vietnam, Reagan för att ta på sig hårdhandskarna mot Sovjet och Bush för att gå in i Irak. Till och med idag, nästan 80 år efter överenskommelsen, jämför journalister och politiker diplomatiska förhandlingar med Ryssland och varnar för en Putin som är ”som Hitler”.

I den här logiken är det underförstått att den brittiska eftergiftspolitiken var naiv, dum, och att de borde insett tidigare (som exempelvis Churchill gjorde) att Hitler aldrig skulle nöja sig. Neville Chamberlain, den dåtida brittiska premiärministern, har dömts hårt av historien, men strategin som Storbritannien och Frankrike förde fram till mars 1939 var i realiteten varken dum eller naiv. Varför? Jo, låt oss se på anledningarna till att föra den här typen av politik i slutet på 30-talet.

För det första gjorde Storbritannien och Frankrike allt för att undvika ett nytt krig. Minnet av det första världskriget brände i tankarna hos både befolkningen och ledarskapet som levt under det, speciellt luftanfallen. Chamberlain hade lärt sig en läxa från kriget: att inte sluta förhandla för tidigt. Han trodde att anledningen till att en regional konflikt på Balkan blev ett världskrig var att politiker gjort precis det, och han ville inte göra om samma misstag.

För det andra var området som tilläts annexeras i Münchenavtalet bebott av 3,5 miljoner sudettyskar, och många av dessa stöttade det nazistiska Sudettyska partiet som ville bli fritt från Tjeckoslovakien. Det faktum att tyskarna själva ville bli en del av Tyskland tillsammans med Woodrow Wilsons princip om territoriell integritet gjorde sammantaget att Hitlers krav verkade rimliga, särskilt om man kunde undvika ännu ett krig.

För det tredje tyckte britterna att Versaillesfreden hade varit för sträng och att Tysklands beteende kunde ses som ”symptom på Versailles” och kunde lösas genom att lösa upp avtalet (tillåta Tyskland att rusta upp militärt och ockupera Rhenlandet).

Den fjärde anledningen är otroligt viktig men glöms ändå ofta bort. Storbritannien var inte militärt redo eller kapabelt att gå i krig i 1938. Armén avrådde konsekvent Chamberlains kabinett från att göra det. Den rådande tron var att ett krig skulle förloras. Trots det ska man inte glömma att Storbritannien började rusta upp 1937, något som visar att Chamberlain inte var främmande för möjligheten att ett krig skulle bryta ut, bara att han hellre skulle undvika det om det var möjligt.

Tron att Hitlers expansionsdrömmar kunde mötas med eftergiftspolitik höll i sig ungefär till februari 1939. Då började Storbritannien inse att det var en reell möjlighet att Hitler skulle avancera ännu mer. Detta var något britterna aldrig skulle tolerera, och som bevis erbjöd de Polen och andra grannländer garantier för deras självständighet i mars 1939, när Hitler gick in i resten av Tjeckoslovakien.

Av detta kan man dra slutsatsen att ”München” eller Chamberlain inte helt enkelt förtjänar sitt rykte. Eftergiftspolitiken var den mest rationella vägen för den brittiska regeringen att följa fram till mars 1939 med den informationen man hade för tillfället, tills det blev tydligt att Hitlers ambitioner inte hade begränsningar och att han ville ha områden där icke-tyskar bodde. Eftergiftspolitiken var inte naiv, dum eller ett feghetsbevis; den var ett aktivt försök att förhindra ännu ett krig som skulle skapa otrolig misär och död än en gång.

Genom att jämföra Putin med Hitler riskerar vi att dra samma felaktiga lektioner från historien som gång på gång görs trots att historien aldrig på riktigt upprepar sig. Historien är en dynamisk process som påverkas av så många faktorer att det är näst intill omöjligt att korrekt förutsäga beteenden eller utvecklingar. Därför måste vi vara försiktiga med att bedöma nya situationer som att de hänt förut, och försöka se varje situation med nya och vakna ögon.

Det betyder inte att vi ska låta Ryssland fortsätta kränka andra länders suveränitet, aggressionen i framförallt Ukraina är oacceptabel. Vad det betyder är att vi måste vara försiktiga med att dra förhastade och förenklade slutsatser. Münchenavtalet och Hitler är inte facit för att förstå Putin.

FRIDA GUNNARSSON är kandidatstudent i historia och politik vid University College Utrecht i Nederländerna. Under 2016 ingår hon också i tankesmedjan Frivärlds utbildning Utrikesakademin.

Redaktionens lästips! Brexit kan gynna Nato, tror forskare vid Försvarshögskolan.