Låt inte Trump och Erdoğan avgöra Natodebatten

AARON KOREWA

Två stora händelser i omvärlden har fått utanförskaparna i den svenska Natodebatten att vädra morgonluft. Först kom en misslyckad militärkupp i Turkiet och sedan sa Republikanernas numera officielle presidentkandidat Donald Trump att det inte alls är säkert att USA kommer att ställa upp om ett Natoland angrips. Båda dessa händelser är såklart viktiga men bör knappast vara avgörande för ett svenskt Natomedlemskap.

Trump har sedan tidigare sagt att övriga medlemmar i Nato måste betala för sitt eget försvar istället för att räkna med att USA ska ställa upp i alla lägen. I ärlighetens namn bör påpekas att flera amerikanska beslutsfattare (däribland Barack Obama) har sagt liknande saker. Trump tänker troligen här som en affärsman inför en förhandling. Han vill ge USA den starkaste tänkbara positionen genom att få Natoländer i Europa att tro att om de inte betalar för sig så säger USA kanske ”tack och hej”.

Problemet är att säkerhetspolitik inte är samma sak som fastighetsaffärer. Om Trump signalerar att han tänker ”walk away” från New York för att han tycker att han får en ”dålig deal” där och bygger ett kasino i New Jersey istället så har det ingen större betydelse för några andra än de direkt inblandade i affären.

Hela världen lyssnar på vad en amerikansk president säger och i säkerhetspolitiken spelar förväntningar en central roll. Om Kreml får för sig att USA inte är beredda att försvara sina allierade i Europa så kan det leda till ”vad som helst” som Karlis Neretnieks, tidigare rektor vid Försvarshögskolan, uttryckte saken.

Förutom bristande förståelse för säkerhetspolitiska realiteter har Trump sagt en mängd saker som gör att han uppfattas som en obehaglig, oberäknelig extremist. Margot Wallström anser Sverige bör stå utanför Nato för att inte ge Donald Trump ett ”dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”.

Men som tidigare försvarsminister Sten Tolgfors skriver är Donald Trump ett uselt argument mot Nato. För det första är det inte alls säkert att han blir president. Det är ju också märkligt att medan Margot Wallström verkar vilja hålla USA på armlängds avstånd så har Peter Hultqvist samtidigt sett till att vi har tecknat ett bilateralt säkerhetsavtal med landet. Eftersom det avtalet saknar försvarsgarantier är vi utelämnade till den goda viljan hos personen som råkar sitta i Vita huset. Alla eventuella problem med Trump blev plötsligt ännu större. I Nato har vi istället en organisation med 27 andra länder (de flesta EU-medlemmar) med vetorätt som kan backa upp oss.

Tvärtom vad vissa utanförskapare tror så är Nato inget ”redskap” för USA. Som den nyligen publicerade finska Natoutredningen konstaterar fungerar alliansen i själva verket ”ofta som ett verktyg för att påverka Förenta staterna, och den begränsar snarare än stärker unilateralistiska tendenser i landet”. Om nu USA är det främsta problemet så borde ju det vara att föredra framför bilaterala avtal där Sverige är den mindre partnern.

Utanförskaparna lägger in en massa saker i Natofrågan som inte har där att göra. I den vänsterradikala tidningen ETC skriver Andreas Gustavsson att efter kuppen i Turkiet borde Natofrågan vara ”död för alltid” för inte kan vi alliera oss med och därmed ”legitimera” president Recep Tayyip Erdoğan.

Gustavsson missar helt att Nato handlar om territoriellt försvar, inte utrikespolitik. Att Erdoğan är maktfullkomlig och håller på att förstöra demokratin i Turkiet visste vi redan innan kuppen. Men Turkiet har inte hotat Sverige med kärnvapen eller destabiliserat Östersjöregionen. För vår del är försvaret av Baltikum avgörande. Turkiet är ett sidospår.

Att man är med i en allians med andra länder betyder inte att man måste gilla allt som de andra länderna gör. Vi är redan nu med i en politisk allians, EU, tillsammans med Ungerns Viktor Orban, Polens Jaroslav Kaczynski och Greklands Alexis Tsipras.

Den centrala frågan är hur Sverige ska försvaras och det kan vi inte göra på egen hand. Det har vi egentligen aldrig kunnat i modern tid. Under kalla kriget hade vi en stor värnpliktsarmé som skulle fördröja en (sovjetisk) invasion tillräckligt länge tills hjälp utifrån kunde komma. Därav de hemliga försvarsplanerna med USA som Mikael Holmström och Robert Dalsjö så väl beskriver i böckerna Den dolda alliansen respektive Lifeline lost.

Värnpliktsarmén är nu nedmonterad och de hemliga planerna gäller inte längre. Idag är vi beroende av en organisation – Nato – som vi inte är medlemmar i. Visst ska vi bry oss om vad som händer i USA och Turkiet men vill vi påverka är utsikterna för det mycket större om vi är med i Nato än om vi står utanför.

Vi bör gå med i Nato för att få det garanterande skyddet som artikel 5 innebär. Utan Natomedlemskap ger vi länder som Turkiet vetorätt om försvarsalliansen ska stödja oss vid en kris. Det, i kombination med att vi bidrar till att göra Östersjöregionen osäker, är realiteter som varken Trump eller Erdoğan ändrar på.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.