Hirdmans paradox

AARON KOREWA

Några av Sveriges mest framträdande utanförskapare har återigen försökt avfärda det ryska hotet i syfte att få oss att avstå från medlemskap i Nato. Det handlar så klart om den tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman, som tillsammans med bland andra Hans Blix och Rolf Ekéus skriver på DN Debatt att terrorism är farligare än Ryssland och vi ska därför inte ”drabbas av beröringsångest” med landet.

Det är ett märkligt resonemang från början. Varför skulle hotet från Ryssland bli mindre bara för att hotet från IS också finns där? Det visar bara att skälet till att författarna tar upp terrorism överhuvudtaget är för att de behöver hitta en ny krok på gamla argument som är hämtade från neutralitetspolitikens dagar.

Artikeln är full med uppmaningar till att Sverige ska ”minska motsättningar”, ha ”relationer och dialog” och så vidare. Många fagra ord men få konkreta förslag. Vad exakt är det Sverige ska göra för att minska spänningarna med Ryssland (annat än att inte gå med i Nato) som stora länder som USA och Tyskland inte redan har försökt? Författarna vill att vi ska ”främja förbättrade relationer mellan EU och Ryssland”. Hur ska det gå till samtidigt som Sverige jobbar för att upprätthålla EU:s sanktioner? Eller tycker Hirdman & Co att sanktionerna ska tas bort? Varför skriver de inte det i så fall?

En rad felaktigheter upprepas. Till exempel antyder författarna att Sverige kan stå utanför vid en konflikt mellan Ryssland och Nato. Skulle denna konflikt äga rum i Baltikum är det inte möjligt med tanke på vårt medlemskap i EU och vår solidaritetsförklaring.

Hotet mot Baltikum tonas ner med att Ryssland knappast vill återerövra områden som inte vill styras från Kreml. Det är en bra poäng men saken är den att ingen seriös Natoförespråkare har sagt att det ryska hotet består i ett planerat återerövringståg av gamla Sovjetunionen. Snarare att Ryssland försöker utnyttja att baltstaterna är svåra att försvara för att snabbt skicka in trupper i vissa områden och sedan göra det omöjligt för Nato att få in förstärkningar. Då har man sänkt alliansens (och därmed också USA:s) trovärdighet. Att angripa baltstaterna är alltså ett medel, inte ett mål i sig.

Kremls aggressiva retorik gör att regimen kan ha målat in sig i ett hörn där man känner ett behov av att anfalla ett grannland för att inte tappa ansiktet. Författarna skriver att Ryssland inte angriper ”oprovocerat” men problemet är ju att Moskvas definition av ”provokation” brukar i vanliga fall hamna inom det vi andra kallar för ”suveränitet”. Ett ryskt angrepp på Ukraina uppfattades som osannolikt men krig blev det för att ukrainarna valde EU framför Putin. 2007 utsattes Estland för en rysk cyberattack för att man flyttade en staty föreställande en sovjetisk soldat i Tallinn.

Författarnas argumentation är dessutom inkonsekvent. Å ena sidan skriver man att baltstaterna är skyddade av Nato men att Sverige inte skulle bli det. Ryssland sägs vara så fredligt och ofarligt att vi inte behöver gå med i Nato men samtidigt så otroligt farligt och oförutsägbart att skulle vi gå med i försvarsalliansen utlöser det omedelbart ett krig. Båda dessa påståenden kan vara sanna men inte samtidigt.

Detta är ett av Sven Hirdmans favoritargument mot Nato. Man kan kalla det för ”Hirdmanparadoxen” – Ryssland kommer aldrig att anfalla ett Natoland, utom Sverige som tydligen skulle bli anfallet med en gång.

Ett Natomedlemskap för Sverige och Finland skapar klarhet kring vad som gäller. Det minskar spänningar och är naturligtvis inget hinder för dialog med Ryssland. Författarna skriver själva att Natoländerna Norge och Danmark inte har samma ”hotbildsfokusering” på Ryssland som vi. Det kan ju bero på att dessa länder har ett skydd mot ett ryskt angrep som vi saknar. Förutom att ge trygghet ger det också en större handlingsfrihet. Hirdmans linje verkar vara ett slags ”Alliansfrihet i fred i syfte att inte reta Ryssland”, alternativt ”Alliansfrihet i fred syftande till eftergifter vid hot”.

AARON KOREWA är visiting fellow vid McCain Institute i Washington, DC och Capitolium-stipendiat vid tankesmedjan Frivärld. Han är även redaktör för Natobloggen.