Så tänker de mot Nato

HENRIK AMNÉUS

I Daniel Kahnemans omskrivna bok Tänka, snabbt och långsamt lär jag mig om heuristik (som handlar om substitution, snedvridning och hur hjärnan ibland ersätter en svår fråga med en enklare), haloeffekt (när omdömet om en enda egenskap får gälla hela personen eller fenomenet), och att man ibland tror sig se allt som finns att se (WYSIATI – what you see is all there is). Ekonomipristagaren menar att affektheuristik föreligger då vi låter våra gillanden och ogillanden forma vår syn på världen. Vid bedömningsheuristik kan slutsatserna ges makt över argumenten särskilt när känslor är inblandade.

Jag får för mig att debatten om Sverige och Nato till dels rör sig om just heuristik i Kahnemans tolkning.

Sveriges säkerhetspolitik syftar till att trygga Sveriges säkerhet. Det klarar vi inte på egen hand i ett värsta scenario vare sig om vi skulle utsättas för ett isolerat väpnat angrepp eller om vi blev indragna i ett större krig. Vid ett väpnat angrepp på vårt land vore medlemskap i en stark försvarsallians att föredra framför att stå ensamma.

Den grundläggande frågan, hur tryggar vi Sveriges säkerhet vid ett väpnat angrepp? kallas i Kahnemans terminologi målfrågan. Svaret är givet: genom att ingå i en stark försvarsallians.

Nu kommer heuristiken in i bilden. En del motståndare till försvarsalliansen värjer sig för målfrågan eftersom den enligt dem leder till fel svar. De föredrar att svara på en annan närbesläktad fråga, den heuristiska: Vad händer om Sverige söker medlemskap i Nato nu? Denna fråga ersätter målfrågan.

Med tillämpning av Kahnemans tankemodell urskiljer jag tre huvudfaktorer som styr bort Natomotståndarna från målfrågan.

1) Målfrågan är svår. Tanken på ett väpnat angrepp i en framtida krigssituation är hypotetisk och obehaglig. Den antyder att det otänkbara kan bli verklighet, det har hänt förr i vårt närområde. Den heuristiska frågan är lättare att besvara. Svaret går i viss mån att mäta. Natomotståndarna anser att medlemskap nu skulle irritera ryssarna, förändra det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa och göra Sveriges läge mer utsatt och osäkert. Det latenta existentiella hotet mot vår säkerhet i en oviss framtid möter vi, menar de, genom att stärka vårt försvar och fortsätta att arbeta för fred, nedrustning, avspänning och goda relationer med Ryssland.

Om man erkänner målfrågans relevans tillstår man att detta vårt idoga arbete för fred och avspänning en dag kan visa sig ha varit förgäves.

2) Den andra omständigheten är positiv och består av en känslomässig anknytning till vår långa militära alliansfrihet kombinerad med stolthet över vår långa fredsperiod.

Det anförs ibland att ett svenskt medlemskap i Nato vore ett brott mot en 150-årig era av svensk militär alliansfrihet. Jag menar att ett övergivande av alliansfriheten till förmån för medlemskap i Nato inte vore ett brott mot någonting. Lika lite som ett nordiskt försvarsförbund i slutet av 1940-talet skulle ha varit ett brott. Svensk militär alliansfrihet introducerades för länge sedan och har vid omprövning hittills befunnits användbar och gynnsam för vårt land. Men den har inte status som lag, något evigt och står inte över andra självvalda handlingslinjer på utrikespolitikens område.

Den 150-åriga eran av svensk militär alliansfrihet målas ut som ett slags garantifaktor för fred och anförs som argument mot Natomedlemskap nu. Innebörden är naturligtvis att det är alliansfriheten under denna era som gjort att Sverige undgått krig. Varför överge en framgångsrik politik?

Med åberopande av Kahneman menar jag att resonemanget bygger på en kombination av haloeffekten och WYSIATI, fenomenet att tro sig se allt som finns att se. Den långa fredsperioden sammanfaller visserligen tidsmässigt men förklaras inte enbart av alliansfriheten. Hur ser de historiska beläggen för ett orsakssamband ut? Hur har det gått för andra jämförbara länder som försökt följa en alliansfri och neutralitetspolitik under denna era? Danmark 1864? Belgien 1914 och 1940? Nederländerna 1940? Danmark, Norge, de baltiska staterna, Polen och centraleuropeiska stater före och under andra världskriget?

Jag menar att många omständigheter har bidragit till vår långa fredsperiod. Det är således vilseledande när Natomotståndare tillskriver alliansfriheten ensam äran av fred i Sverige under 150 år.

3) Den tredje faktorn är negativ till sin natur i det att den bygger på aversion och misstro av politisk och ideologisk art. För de fria ytornas förespråkare framstår det som motbjudande att underteckna ett politiskt fördrag där de ledande västmakterna med USA i spetsen har ett dominerande inflytande och enligt vilket vi kan bli kallade att bidra till försvar av en allianspartners säkerhet även om det sker på villkor som vi själva bestämmer.

Men Nato är en försvarsallians, inte en militärallians. Många Natomotståndare bortser från att de allianser Sverige avstått från att ingå fram till och med andra världskriget varit av en helt annan karaktär än Nato. Nordatlantiska fördraget är en mellanstatlig politisk överenskommelse med tjugoåtta medlemmar. De flesta är små eller medelstora länder som vi själva.

Den omdiskuterade artikel 5 innehåller två delar. Ett angrepp på en medlem skall anses vara en attack på alla medlemmarna. I händelse av ett sådant angrepp skall varje medlem, individuellt eller i samarbete med andra, lämna bistånd och vidta nödvändiga åtgärder, däribland med militära medel, för att återställa och bevara säkerheten i det nordatlantiska området. Detta sker genom utövandet av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Angreppet och motåtgärderna skall omedelbart rapporteras till FN:s säkerhetsråd. De skall upphöra så snart rådet vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa internationell fred och säkerhet.

HENRIK AMNÉUS är f d ambassadör.

Lästips! Labourledaren Jeremy Corbyn ifrågasätter likt Trump skyldigheten att följa artikel 5 i Natostadgan och skulle som premiärminister inte respektera åtagandet att försvara en angripen granne.