Varför äventyra med ett tandlöst avtal?

LINNEA HYLÉN 

För 25 år sedan polemiserade världen mellan två block vars arsenaler var stora nog att förgöra jorden flera gånger om. Kalla kriget innebar ett flertal konflikter och kriser som mycket väl kunde ha lett till ett fullskaligt kärnvapenkrig. 70 år med kärnvapen har dock inte lett till fler krigsbombningar än de som har ägt rum i Hiroshima och Nagasaki. Nedrustningen sägs vara igång, men det är svårt att tro att en kärnvapenfri värld är annat än en idealistisk utopi. Vilken roll spelar kärnvapen för säkerhetspolitiken?

Det var med denna fråga som utgångspunkt som Folk och Försvar bjöd in till seminarium för omkring en månad sedan, den 26 oktober på Medelhavsmuseet i Stockholm. I slutet anordnades ett kort panelsamtal mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Hur ser de största partierna inom svensk partipolitik på nedrustningen och det säkerhetspolitiska läget? Häromveckan lyftes en FN-resolution om att arbeta fram ett avtal om kärnvapenförbud. Sverige röstade bifall, vilket tidigare inte har varit fallet vid liknande omröstningar. Regeringen har tagit ett kanske kontroversiellt beslut för vårt land.

Moderaternas Karin Enström uttryckte en försiktigare hållning än S-representanten, Åsa Eriksson från utrikesutskottet. Regeringens ställning är trots allt inte oproblematisk. Vad innebär kärnvapenaspekten för våra relationer med omvärlden, men framför allt: hur kommer det påverka ett svenskt Natomedlemskap? S-representanten replikerade med att uttrycka sin oro för att Moderaterna skulle värdera ett Natomedlemskap högre än en kärnvapenfri värld.

Det är svårt att inte hålla med. Vem vill inte leva i en fredlig och kärnvapenfri värld, men är det möjligt och måste det stå i kontrast mot ett Natomedlemskap? Socialdemokraternas bild grundar sig främst i uppfattningen att det tänkbara avtalet skulle gå i hamn. En synnerligen naiv uppfattning, då kärnvapenländerna troligen inte kommer delta eller skriva under avtalet. Avtalet kanske skapas, men det skulle -i praktiken- inte uppfylla sitt syfte.

För det andra bör vi titta på vår nordiska granne Norge. Ett Natoland som har fått sin tidigare statsminister till försvarsalliansens generalsekreterare, samtidigt som Norge som land uttryckt medhåll för kärnvapennedrustning. Det är inte omöjligt att vara för båda linjerna.

Däremot bör regeringen ställa sig frågan om bifallet till FN-resolutionen gör mer skada än nytta. I en allt mer osäker värld tycks utopierna befinna långt borta från det realistiska. Varför äventyra våra relationer för ett tandlöst avtal? Om utgångspunkten är att skapa en fredligare värld kanske vi bör titta på vad som upprätthåller den, och se till hur maktbalans upprätthålls.

Oavsett är det tydligt att ett svenskt Natomedlemskap skulle kunna göra mer skillnad för tryggheten i vårt närhetsområde, än vad vårt bifall till resolutionen någonsin skulle kunna göra.

LINNEA HYLÉN är aktiv inom CUF och studerar kandidatprogrammet i statsvetenskap, säkerhet och krishantering på Försvarshögskolan.