Sverige i Nato

CATARINA KÄRKKÄINEN

Nyligen firade Estland sin självständighetsdag. Den 24 februari var det 99 år sedan landet i efterdyningarna av oktoberrevolutionen för första gången bröt sig fritt från Ryssland och utropade sin självständighet. Självständigheten befästes genom det estniska frihetskriget och erkändes efter ett antal intensiva slag av Ryssland två år senare. I och med fredsfördraget i Dorpat avsade sig Ryssland för evigt alla anspråk på Estland – ett löfte som vi vet inte varade särskilt länge.

År 1944 ockuperade Sovjetunionen under Josef Stalins styre landet åter – och i femtio år var sedan Estland, precis som Lettland och Litauen, fast i sovjetkommunismens hårda grepp. Förra året firade vi tjugofem år av återupprättad frihet för de baltiska länderna – en tid som alltså bara är hälften så lång som den tid då länderna var ockuperade.

Det är inte för intet som Estland, Lettland och Litauen hade så bråttom att gå med i Nato efter Sovjetunionens kollaps. För den som har upplevt Europa från den östra sidan om järnridån är det givetvis av högsta vikt att säkra sin framtida trygghet och frihet. I motsats till många västeuropéer utgick befolkningarna i Baltikum från att Ryssland kunde återhämta sig och åter bli ett hot.

Invasionen i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014 bekräftade farhågorna om ett Ryssland som under Vladimir Putins styre åter vill bli en supermakt, inte minst geografiskt. Givetvis sprider detta oro för ytterligare interventioner i de baltiska länderna – som dock i mångt och mycket förlitar sig på just samarbetet. ”Vi är med i Nato, det är skillnaden mellan oss och Ukraina”, som Ojars Kalnins, ordförande i det lettiska parlamentets utrikesutskott, sade.

Kärnan i Europas och allra särskilt Östersjöområdets stabilitet är givetvis just artikel fem i Natostadgan, som innebär att alla andra Natoländer ställer upp och försvarar ett alliansland som blir angripet. Två frågor som vi dock bör ställa oss i detta är hur pass väl Nato faktiskt kan försvara Baltikum i dagens läge – och vad vi i Sverige kan göra för att hjälpa till.

En viktig poäng i frågan om säkerheten i Östersjöområdet är hur stort Sverige är och hur stor del av Rysslands operationsområde som Sverige täcker. Räckvidderna för ryska luftvärns- och sjömålssystem når Sverige både i norr och söder. Nere vid Kaliningrad är det väldigt enkelt att skära av Baltikum från resten av Europa – och en sådan situation är svår för Nato att göra någonting åt. Om Ryssland flyttar fram sina positioner uppstår en mur genom Sverige och Östersjöområdet som Nato måste ta sig igenom för att nå Baltikum – under vilken tid Ryssland troligtvis hinner invadera samtliga länder.

Sveriges underfinansierade försvarsmakt och velande inställning gentemot Nato är en viktig orsak till dagens läge. Det vi nu bör göra är att hjälpa till att öka Natos avskräckningsförmåga – genom att göra det svårt för Ryssland att inta svenskt territorium, stärka vårt eget försvar och bli medlemmar i Nato. Det skulle inte bara försvåra en framtida rysk intervention; huruvida Nato har trovärdighet och vilja att skydda Baltikum påverkar även hur troligt det är att Ryssland alls genomför en sådan operation.

Detta måste vara svaret på den osäkerhet i Östersjön som Sverige med sin strategiska placering oundvikligen är en del av. Regeringen har tyvärr redan bekänt färg i fråga om Nato, vilket enbart lämnar Alliansen att bedriva en ansvarsfull försvarspolitik. De fyra partierna står alla redan bakom ett medlemskap. Nästa steg bör vara att enas om hur detta skall finansieras i en gemensam budget för att också kunna göra verklighet av viljan.

CATARINA KÄRKKÄINEN är pol stud vid Uppsala universitet, vice ordförande i Fria Moderata studentförbundet och deltar i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi läsåret 2017.