EU otillräcklig som garant för säkerhet

MAX ESKILSSON

Den gångna veckan har varit viktig i säkerhetspolitiskt avseende. De svenska banden till Nato  stärks ytterligare. Regeringen tycks dock se sig tvungna att föra fokus mot EU, genom vaga men tydligt utbasunerade antydningar om ett framtida EU som försvarsallians. Det är en onödigt krånglig väg att gå. Tankefiguren är inte ny, det har länge varit vanligt att ställa upp Nato och EU som konkurrerande vägval. Även om det kan verka sympatiskt att lägga särskild tonvikt vid EU i unionens nu, tyvärr, närmast vingklippta tid kommer vi dock inte från behovet av fullvärdigt svenskt Natomedlemskap.

I veckan stod två för sig viktiga faktum klara. Till att börja med landade regeringen efter en vår av beredning i att Sverige nu kommer att gå in som deltagande i den Nato-ledda elitstyrkan Joint expeditionary force, där även de baltiska staterna, Danmark, Norge och Holland ingår. Det är av godo, på vägen mot medlemskap är gemensamma övningar under Natoflagg ett utmärkt sätt att med tiden förbereda Sverige och vårt försvar inför den framtid då inträde blir politiskt möjligt.  Till SvD sade Peter Hultqvist torsdagen 22/6 att detta inträde nu kommer ”utveckla Sveriges militära förmåga”.  Så långt, så gott. Intressant är dock att regeringen närmast hellre velat rikta samtliga strålkastare i veckan mot betydligt mer vaga åtaganden på EU-nivå.

I början av veckan meddelade Margot Wallström och Peter Hultqvist på DN Debatt att Sverige nu ska se till att arbeta för att öka EU:s försvarssamarbete. Bakgrundsanalysen är i sig lätt att stämma in i: ett förändrat omvärldsläge och rysk oförutsägbarhet betonas som skäl att göra krafttag. På mer konkret nivå handlar de säkerhetspolitiska satsningarna  som Hultqvist och Wallström vill trycka på för i Bryssel om ”permanent förstärkt samarbete” inom försvar. Detta för länder inom EU som i sin tur vill. Linjen är inte okomplicerad. Om det nu handlar om en viss selektion stater i EU, varför då över huvud taget trumpeta ut att det rör sig om EU-mässiga framsteg? Det ger lätt sken av större process än det faktiskt är tal om.

Hursomhelst, det råder ingen tvekan om att debattartikeln var tänkt som ett ett preludium inför sommartoppmötet med EU-ledare som väntade senare under veckan. Enigheten om starkare säkerhetspolitisk utveckling inom unionen ska där ha varit stor. Stefan Löfven fick där just tillfälle att från Bryssel, som uppföljning på DN-debattaren, glatt konstatera att han ”tycker” att försvarsförmågan inom EU nu ökar med denna nya inriktning.

Ambitionen med att se över hur EU kan stärka tryggheten är i grunden god. Samtidigt blir den retoriska och politiska hanteringen åtminstone från svenskt håll märklig. Det är förståeligt att EU-medlemsstater som även är allierade i Nato vill se till hur unionens arbete kan komplettera tryggheten ytterligare. Sveriges position är desto mer oklar. Sällan sägs det visserligen uttalat att EU skulle vara ett faktiskt alternativ till att gå med i Nato. Det är dock rimligen den hållningen debattartikeln från tisdagen antyder. Rent krasst blir det konstigt att först presentera hur en mer orolig och osäker värld kräver handling – för att därefter uttrycka hur EU som union möjligen kan samordna försvarsverksamhet något.

Nämns Nato då i regeringens debattartikel? I en av de få mer konkreta passagerna nämns Nato i avseendet att det har varit bra att EU och Nato det senaste året närmat sig varandra än mer. Sammantaget är Nato i regeringens ögon alltså så pass viktig att vi både som stat och union, i form av EU, bör gå närmre steg för steg – medan medlemskapstanken ännu ligger en bit bort att våga dryfta.

EU har en viktig roll, men ett medskick till den svenska regeringen är lämpligen att en politisk och militär allians är två helt olika saker. Hur starkt självförtroende och hur pass god kapacitet EU än får kan unionen inte ersätta Nato i relevans.

MAX ESKILSSON är medredaktör för Natobloggen/em>