Internationella kriser i spåren av Coronaviruset visar på vikten av transnationella samarbeten

LUDVIG HAMBRAEUS

I spåren av coronavirusets utbredning så har vikten av gränsöverskridande samarbeten åter hamnat högt upp på dagordningen för beslutsfattare världen över. Bland de länder som hittills hanterat krisen bäst står Taiwan ut som ett skinande exempel på hur ett modernt samhälle svarar på kriser.

Taiwan, beläget strax öster om Kina där Östkinesiska havet, Filippinerhavet, Sydkinesiska havet och Taiwansundet möts, beräknades bli ett av de första länderna utanför Kina att drabbas hårt av coronaviruset i slutet av 2019. Istället visade önationen prov på en förberedelsemedvetenhet som fortfarande inte har matchats av något annat land drabbat av viruset.

Nyckeln till Taiwans framgångsrecept ligger i att medvetet ha tagit fram en strategi för att bemöta specifika och troliga hot. När SARS härjade i Sydostasien år 2003 så var Taiwan bland de hårdast drabbade länderna med över 150 000 personer i karantän. Denna tragedi satte sina spår i det nationella medvetandet och man tog risken för framtida liknande utbrott på stort allvar som ett direkt resultat av detta. När nyheten om coronavirusets spridning utanför Kinas gränser väl kom så kunde Taiwans nationella kommandocentral för hälsa- och sjukvård (NHCC), som sattes upp efter SARS-utbrottet, snabbt agera. Detta möjliggjorde för Taiwan att snabbt implementera en på förhand beprövad strategi för att minska virusets spridning och därmed lindra konsekvenserna av krisen. Allt detta skedde medan andra länder fortfarande debatterade om och hur man skulle ta det första steget i kampen mot viruset.

NATO har sedan sin tillkomst strävat efter att närma och värna samarbete mellan sina medlemsstater. Exempel på ett sådant samarbete kan vara utbytet av information och unik kompetens, något som verkligen kommit att spela stor roll under coronavirusets utbredning. Vi har sett sjukvårdare från den amerikanska armén hjälpa till över hela Europa med logistik och vård, brittiska trupper i New England och militär personal från Kroatien, Tyskland och Nederländerna assistera Litauen med medicinskt skyddsutrustning. Listan är lång och byggs ständigt på. Denna förmåga och vilja till samarbete, i freds- som i krigstid, utmärker NATO som organisation.

Likt Taiwans minutiösa förberedelser på coronavirusets ankomst så har NATO:s snabba respons i pandemins fotspår visat på vikten av god beredskap, fungerande kommunikation och beprövade samarbeten. Man har visat att transnationella kriser går att lösa på det hemmaplan genom nära internationellt samarbete och goda nationella förberedelser. Taiwan har visserligen hanterat coronaviruset bättre än något annat enskilt land, men NATO har visat att man även i fredstid är kapabel till att utjämna skillnaderna i förutsättningar mellan organisationens medlemmar och dela med sig av kunskaper, expertis och hopp även när hotet inte är rent militärt.

Det är beklagligt att Sverige i dagsläget står utanför denna gemenskap. Det ska nämnas att medvetenheten om nationell beredskap har ökat i Sverige den senaste tiden, men faktumet är att när vi nu står inför vad som sannolikt kan komma att bli den hittills största humanitära utmaningen detta århundrade så gör vi det ensamma, på utsidan av en av de samarbeten som i krisens spår hade gagnat oss allra mest.

Min förhoppning är att vi besitter modet och mognaden att post facto se hur våra tillkortakommanden som nation kan kompenseras genom ett medlemskap i NATO, och att vi äntligen tar fasta på värdet i att ha nära samarbeten med våra allierade genom att analyser hur våra europeiska vänner igenom NATO fann en extra resurs nära tillhands när krisen kom.

LUDVIG HAMBRAEUS arbetar som USA-expert i Westminster, London med inriktning mot försvar- och säkerhetsfrågor. Han har även läst juridik och fred & konfliktvetenskap vid Lunds universitet.