Vem tar initiativet, Sverige eller Finland?

BO HUGEMARK

Natodebatten i Sverige har i hög grad börjat handla om den finska säkerhetspolitiken och Finlands inställning till ett medlemskap. Den förhärskande uppfattningen bland svenska Natoanhängare är att Sverige och Finland måste söka medlemskap tillsammans. Såväl historisk erfarenhet av ländernas ödesgemenskap som rationell strategisk analys talar för detta. Men vem ska ta initiativet?

Det har varit tider då man varit optimistisk om att Finland ska ta täten, bland annat på grund av att landet har en öppen Natooption, medan Sverige envist förklarat att alliansfriheten tjänat oss väl, (knappt) underförstått kommer att göra det allt framgent. År 2002 vållade dåvarande finländske försvarsministerns Jan-Erik Enestam uppståndelse när han i ett seminarium i Stockholm förklarade att han kunde föreställa sig att Finland men inte Sverige anslöt sig, dock inte det motsatta.

I dagsläget har det svängt. Signalerna från Finland är otydliga med stundom neutralistiska inslag, och dess opinion är negativ till medlemskap, medan opinionen i Sverige svängt och i vissa undersökningar är övervägande positiv. Fast regeringen, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tycker fortfarande att alliansfriheten tjänar oss väl.

En del svenska Natoanhängare är otåliga och vill inte att vi ska hänga upp oss på Finlands inställning utan i stället koncentrera oss på att bearbeta den socialdemokratiska bromsklossen.

Det var med viss spänning man såg fram mot den nya Natoutredning som i slutet av april presenterades på uppdrag av finska utrikesministeriet.

Utredarna var Mats Bergquist, tidigare bl a svensk ambassadör i Helsingfors och London, François Heisbourg, ordförande i bl a the International Institut for Strategic Studies, René Nyberg, tidigare bl a finländsk ambassadör i Moskva och Teija Tiilikainen direktör för finska Utrikespolitiska Institutet.

Det kan noteras att Bergquist och Nyberg för något år sedan i en debattartikel tog ställning för att bevara alliansfriheten.

Utredarna har inte haft till uppdrag att komma fram till någon rekommendation för huruvida Finland ska gå med i Nato eller ej, inte heller att redovisa för- och nackdelar med ett medlemskap. De skulle bedöma de potentiella effekterna av ett eventuellt medlemskap på ett så kliniskt sätt som möjligt.

Finland har till skillnad från Sverige redan haft en Natoutredning, år 2007. Att det behövs en ny motiveras med att läget sedan dess radikalt förändrats. Denna förklaring är genant och avslöjande för hur stater sköter sin säkerhetspolitik. Förvisso har vi hört många yrvakna reaktioner efter Georgien 2008 och, efter nytt inslumrande, efter Krim (minns ni det?). Men tecken på vad som skulle ske fanns långt tidigare för den som ville se.

Alltnog, utredarnas genomgång av läget idag är brutal klartext om den ryska regimens karaktär och agerande. Inget spår av den inringningsmyt som kolporteras av regimens diverse ”experter” i väst. Det ryska systemets problem har skapats genom regimens egna försummelser, det är ett land som inte styrs av lagen, med svaga politiska institutioner och som varken har ett successionssystem eller en procedur för att förnya ledarskapet.

Detta land har, efter att 2008 ha demonstrerat sin benägenhet att använda militärt våld utanför sina gränser men också uppvisat stora militära brister, nu också reformerat sina stridskrafter. Förmågan att fatta strategiska beslut snabbt och påpassligt och att verkställa dem militärt och politiskt med stor snabbhet och rörlighet skiljer Ryssland från tsarimperiet och Sovjetunionen.

En annan skillnad är givetvis kärnvapnen. Utredarna hävdar att dessa nästan har glömts bort av alla stater i väst utom kärnvapenstaterna. De påpekar att Ryssland vid annexionen av Krim deklarerade att varje område som kom under rysk kontroll skulle täckas av det ryska kärnvapenparaplyet.

En svaghet i analysen av Rysslands motiv är att man alltför mycket tar ryska hotbilder ad notam. Man borde beakta möjligheten att dessa kan tjäna som förevändningar, att det finns en bakomliggande revanschism – uttryckt av Putin i yttrandet att Sovjetunionens fall var 1900-talets stora geopolitiska katastrof – och att det verkliga hot Ryssland ser med en Natoutvidgning är att det berövar Ryssland militär handlingsfrihet.

Utredarna beskriver detaljerat Finlands allt tätare samarbete med Nato, bland annat innehållande ökad interoperabilitet. Den speciella status Finland, liksom Sverige fått, ”suddar ut skillnaden mellan medlemmar och partner.” Men, betonar de ”full tillgång till kollektiv försvarsplanering, beslutsfattning och militära strukturer kan bara uppnås genom fullt medlemskap. Detta leder till partnerskapets viktigaste paradox, nämligen att i ett värsta fall kan det ses av yttre aktörer som att det stärker en alltmer nära förbindelse med Nato men utan ge den avskräckning som tillhandahålls av Artikel 5.”

Det låter som en dom över den nuvarande svensk-finska linjen. Den hade varit ännu mer förödande om man analyserat innebörden av detta i ett konkret worst-case scenario, särskilt mot bakgrund av att Finland i motsats till Sverige deklarerar en Natooption. Det blir alltmer osannolikt att Ryssland i en krissituation, exempelvis krigshandlingar i Baltikum skulle våga utgå från att Sverige och Finland skulle vilja eller kunna vara neutrala. Alltså borde risken för ett förebyggande angrepp vara överhängande, med syfte att undanröja de fördelar Nato skulle ha genom att använda svenskt och finskt territorium.

Under det kalla kriget kunde Sverige med en fripassagerarpolitik (och dolda men av ryssarna kända förberedelser) och ett starkt försvar hoppas få hjälp i tid. Med dagens krigsteknik och operativa principer kommer någon sådan tidsfrist inte att ges.

Utredarna gör, trots sitt mandat en rekommendation: om Finland och Sverige ska bli medlemmar ska de bli det tillsammans. Om Sverige men inte Finland blev medlem skulle Finlands situation bli utsatt politiskt och Sverige återfå ”Finlandsfrågan som hade tonat bort i och med att Helsingfors kunde stabilisera sina relationer med Sovjetunionen och träda in i västliga strukturer under det kalla kriget.”

Förvisso skulle det vara ett obehagligt scenario att lämna Finland ute i kylan. I Georgien-och Ukraina-krigen gav Nato en klar signal om var gränsen går för dess stöd. Den nya Finlandsfrågan skulle bli ytterst svår för Sverige att hantera.

Om Finland blev medlem men inte Sverige skulle den finska situationen bli strategiskt svår. Nato skulle behöva utnyttja svenskt luftrum fullt ut. Dessutom är Sverige viktigare än Finland för försvaret av Baltikum.

Utredarnas slutsats, båda på en gång, är väl grundad, men diskussionen om de andra alternativen tjänar väl till att belysa politiska och strategiska faktorer. Kanske också som argumentationsbank gentemot möjliga uppfattningar bland avspänningsromantiker i Europa om vådan att släppa in Finland och därmed öka friktionsytan mot Ryssland. Från amerikansk synpunkt är utredarnas slutsats den enda vettiga.

De strategiska analyser och resonemang som görs talar starkt för Natomedlemskap. De baltiska staternas säkerhet och överlevnad är av livsviktig betydelse för Finland och Sverige, svensk-finskt medlemskap är vitalt för Natos försvara av de baltiska staterna, ett medlemskap skulle stärka Finlands omedelbara säkerhet, stärka avskräckningen av varje potentiellt angrepp mot landet.

Mot det förutses en ”allvarlig kris med Ryssland för obestämd tid”. Utredarna tror inte att det nödvändigtvis skulle gå till öppen konflikt, eftersom detta skulle engagera hela alliansen. De pekar på att de ryska reaktionerna mot tidigare Natoutvidgningar i regel följt ett visst mönster: kraftig opposition stödd av politiskt och ekonomiskt tryck, sedan tyst samtycke och slutligen återgång till status quo. De pekar på två undantag, Georgien och Ukraina. Men de fallen bekräftar snarare konsekvenserna av appeasement och att avvika från den öppna dörrens politik.

I fallet Finland och Sverige skulle enligt utredarnas bedömning dörren säkerligen vara öppen. Och för dessa länder, vana vid att utsättas för politiskt tryck, kränkningar och numera allt olycksbådande hotelser av en otillfredsställd och alltmer oförutsägbar granne borde det inte vara någon tvekan att ta steget till medlemskap. Frågan är dock hur det steget skulle se ut. Studien ägnar många ord om detta, om hur de politiska processerna skulle te sig i de båda länderna, om problemen med samspelet mellan dessa om hur den långdragna proceduren skulle ge ryssarna tillfälle till utspel som kunde påverka opinionerna inför en folkomröstning negativt. Det är synpunkter som känns igen från tidigare debattinlägg.

Man kan tycka att detta vore överkomliga hinder om två regeringar ginge ut och med kraft förklarade att våra länders säkerhet och säkerheten i hela Östersjöområdet kräver inträde i den allians som bevarat Europas fred i sjuttio år. Men det är väl en önskedröm; tänk så mycket partipolitiska faror, väljartapp etc det skulle bli.

Det finns en räddningsplanka till i utredningen för regeringar som inte vill rubba status quo. Man pekar på att finsk-svenskt medlemskap skulle innebära en fundamental förändring av det geopolitiska mönstret i Europa. Det är ett argument som har god chans att ta skruv hos politiker som sitter fast i föreställningarna från det kalla kriget, den nordiska balansen, don’t-rock-the-boat-tänkandet.

Mycket riktigt. Ryggmärgsreflexkommentar från den finländske oppositionsledaren, socialdemokraternas ordförande Antti Rinne:

”- Ingenting nytt kommer fram i den här rapporten som skulle få oss att ändra åsikt. Finland behöver inte ansöka om Natomedlemskap”, säger Rinne till DN per telefon.

Nähä nej. Kriget står väl inte för dörren. Lugnast att inte reta ryssen.

Att politiker i väst skulle låta sig styras av rädslan för omvälvande förändringar ter sig absurt i ett läge då Ryssland stjälpt båten för länge sedan och kastat det europeiska säkerhetssystemet över bord.

I synen på vad som är omvälvande gör utredningen skillnad mellan Natomedlemskap och det närmande till Nato och förbindelserna med USA som är den finsk-svenska linjen idag. Det är litet dunkelt. Om den sistnämnda politiken avser att öka vår säkerhet genom nära förbindelser med väst kan väl Ryssland inte se det som något annat än att vi ingår i västlägret. Som ovan nämnts tar utredningen upp den risk man tar utan Artikel 5-garantin. Är det den risken vi ska ta för att hålla ryssen på gott humör? För det är väl inte tanken att vi ska utgöra någon tredje kraft mellan demokratierna och det auktoritära Ryssland?

I stället för att oroa sig för denna geopolitiska omvälvning bör man begrunda vilken omvälvning som hotar om Putin tillåts återställa det av honom sörjda Sovjetimperiet.

I stället för bekymra sig för en ostlig propagandastorm borde politiker (statsmän?) våga slänga gamla dogmer ta en unik (kortvarig?) chans att göra Östersjön till Fredens hav.

Det skulle gå lätt.

BO HUGEMARK är överste, tidigare chef för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.