Sverige och Finland välkomnas i Nato

FRIDA GUNNARSSON

”Västvärlden missförstår Ryssland genom att tro att de kommer att följa reglerna även om vi inte är villiga att implementera dem”, skriver krigsexperterna Wesley Clark, Jüri Luik, Egon Ramms och Richard Shirreff i Closing NATO’s Baltic Gap, en ny rapport publicerad av Tallinn-baserade tankesmedjan International Centre for Defence and Security.

Experterna identifierar i rapporten luckor i Natos hållning och försvarskapacitet i Östersjöområdet och rekommenderar lösningar inför toppmötet i Warszawa i juli. Ryssland målas upp som ett hot som inte längre bara har viljan att agera aggressivt utan också den militära kapaciteten. Nato anses inte trovärdigt kunna försvara sina medlemsländer mot detta hot. Rapportens huvudrekommendation är att alliansen tar en tydligare ledarposition i Baltikum och därmed höjer tröskeln för Ryssland att agera militärt i området. En av de mer oväntade luckor som identifieras är svenskt och finländskt utanförskap.

Rapporten diskuterar tre områden i detalj: det ryska hotet, Natos nuvarande strategier och strategier för effektivare avskräckning. Den tredje delen erbjuder konkreta och detaljerade åtgärder för att öka Natos avskräckning och därmed höja tröskeln för potentiell rysk aggression.

Hotet från Ryssland kan inte längre ses som en naturlig reaktion mot Natos expansion. I rapporten identifieras orsakerna till rysk aggression som distraktion från inhemska problem och eftergifter, och återuppväckta stormaktsambitioner. Landet vill återigen skapa en multipolär maktordning där Ryssland är en jämlik stormakt istället för en underordnad.

Stort fokus, kanske på grund av den militära bakgrunden som tre av fyra rapportskrivare besitter, läggs på just den ryska nuvarande militära kapaciteten. Vi tenderar att tänka på Rysslands militär som ineffektiv och underutvecklad, antingen på Sovjet i slutet av kalla kriget eller under 1990-talet när försvaret var allt annat än modernt.

Det ligger dock långt ifrån sanningen idag. Rysslands kapacitet har i själva verket förbättrats av en enorm militär modernisering och upprustning, tillträdes och kontrollbestridande försvar (A2/AD), kärnkraftsstrategi och ett fokus på kostsamma militära övningar. Militären har undergått enorm modernisering och omstrukturering, där nästan alla delar av militären har förbättrats.

Försvarsbudgeten har prioriterats över välfärdstjänster och landet har satsat på att utveckla sin kärnvapenförmåga, annan vapenutveckling och effektivt underrättelsearbete. Armén har också undergått strukturella och logistiska förändringar vilket effektiviserar dess arbete och militära förmågor.

Det är dock inte bara Rysslands militära kapacitet vi ska oroa oss för utan också Rysslands fördelar när det kommer till politiskt styre. Att Putin inte agerar i en demokrati gör att han har en mer flexibel handlingsförmåga än de flesta andra Natoländer, och speciellt alla tillsammans, med tanke på att ett kollektivt försvar kräver intensivt samarbete. Nato bör därför se till att inte hamna i en situation där man behöver agera militärt, och istället öka sin avskräckningsförmåga, argumenterar rapportskrivarna.

Natos strategi efter Sovjetunionens fall har varit att försöka skapa en dialog och samarbete med Ryssland för att bygga en stabil säkerhetsarkitektur samtidigt som de expanderat i vad Ryssland anser vara sin intressesfär. Under de senaste åren och speciellt efter krisen i Ukraina har dock samarbetet försvårats och en aggressiv retorik och liknande förhållningssätt utvecklats från den ryska sidan.

Kollektivt försvar är grunden för alliansens agerande, och författarna skriver att det största hotet mot alliansen just nu är en rysk felberäkning om att det skulle kunna skapa ett fait accompli i ett medlemsland, exempelvis Estland, och således undvika ett gensvar från alliansen. Om detta skulle fungera skulle Natos trovärdighet raseras. Detta gör att fokus bör vara att höja tröskeln för aggression så att det inte blir ett alternativ.

I rapporten föreslås militära förstärkningar som anses vara grundläggande för Natos förmåga att försvara Baltikum. Det handlar om att förstärka individuella medlemsländers traditionella försvar, om fler gemensamma övningar och även övningar med länder som inte är medlemmar. Cyberförsvaret bör också ha offensiva förmågor och underrättelsetjänster förbättras. Det viktigaste för att dessa åtgärder ska fungera är en politiskt enad linje som tydligt signalerar till Ryssland att en begränsad konflikt inte är möjlig, och att en attack mot en verkligen också är en attack mot alla.

När det kommer till Sverige skriver författarna att Sverige och Finlands hållning i regionen är viktig och att ett ökat samarbete med länderna är nödvändigt för att kunna planera bättre och säkerställa tillgång till exempelvis flygbaser och luftrum. De skriver att alliansen utan länderna som medlemmar saknar ”strategiskt och operativt djup i regionen, såväl som möjligheten att utöva större kontroll över havs- och luftutrymme i Östersjöområdet”.

I rapporten uttrycks också en oro över ett Sverige och Finland som ställer sig utanför en eventuell konflikt med Ryssland: ”Om Ryssland skulle lyckas med att få Stockholm och Helsingfors att vara neutrala i en konflikt i Baltikum skulle Natos reaktionsförmågor och möjligheter vara ännu mer begränsade.”

Det är anmärkningsvärt att författarna ser det som en reell möjlighet att Sverige och Finland skulle kunna vara neutrala i en konflikt. Lyckligtvis har vi med värdlandsavtalet (tecknat några dagar efter att rapporten publicerades) tagit ett steg i önskad riktning, och författarnas farhågor bör ha minskat något. Då Sverige som icke-medlemsland inte kan påverka toppmötets agenda är det välkommet att andra länder talar om hur viktigt Sverige med Nato (tills det blir möjligt att säga Sverige i Nato) är för säkerhet i Östersjöområdet. Värdlandsavtalet är ett steg i rätt riktning, men för att vi på riktigt ska kunna påverka debatt och vår egen säkerhetsinfrastruktur krävs det ett medlemskap.

FRIDA GUNNARSSON är kandidatstudent i historia och politik vid University College Utrecht i Nederländerna. Under 2016 ingår hon också i tankesmedjan Frivärlds utbildning Utrikesakademin.