Sverige och USA måste fördjupa militärt samarbete

CARL HVENMARK NILSSON

I en tid då Kreml sonderar efter sprickor i den transatlantiska säkerhetsstrukturen i allmänhet och kring Östersjöregionen i synnerhet ter sig det svensk-amerikanska försvarssamarbetet som allt viktigare för att öka förutsägbarheten och stabiliteten i Norden och kring Baltikum. Då försvarsminister Ash Carter nyligen mötte sin svenske motsvarighet för att konsolidera det bilaterala partnerskapet mellan Natos i särklass mest resursstarka medlem och dess kanske mest kapabla samarbetspartner stod flera viktiga sakfrågor på dagordningen. Omfånget och substansen i de diskussioner som besöket öppnade för kommer sannolikt att vara avgörande för Pentagons förmåga att utläsa såväl som reagera på Rysslands markanta upptrappning av provokationer och styrkedemonstrationer kring Östersjöområdet.

I den kollektiva avsiktsförklaring som antogs under det nordiska mötet med Vita Huset i maj underströk president Obama och de fem nordiska statscheferna sin beslutsamhet för att genom en bred handlingsplan stärka säkerheten i regionen och bidra till stabiliserande åtgärder i Europa. För Stockholm och Washington innebär detta en betydande uppgradering av redan existerande kanaler för samövning och koordinering, underrättelseutbyte samt en mer synkroniserad militärpolitisk dialog, vid en tidpunkt då försvarsalliansen Nato står inför uppgiften att hitta en lösning till det betydande så kallade anti-access/area-denial (A2/D2) scenario som just nu råder vid ett eventuellt angrepp på de baltiska staterna.

De geostrategiska fördelar som är förknippade med ett tidigt tillträde till svenskt (och finskt) luftrum samt utplacerandet av militär utrustning på Gotland betonades för tre månader sedan då Nato för tjugonde gången genomförde krishanteringsövningen CMX, där övningsscenariot inbegrep en blandning av hybrid och konventionella attacker på Baltikum utförda av ryska trupper. Liknande slutsatser drogs även under årets upplaga av Meri-konferensen, då tankesmedjan International Center for Defense and Security belyste vikten av sådana strategiska åtgärder i sin senaste rapport ”Closing Nato’s Baltic Gap”. Ett starkt och långsiktigt svenskt-amerikanskt försvarssamarbete är av vital betydelse för att täppa till ett sådant vakuum. Den amerikanska administrationen är dock väl medveten om att ett svenskt medlemskap lär dröja, trots det ökade stöd för den transatlantiska försvarsalliansen som den senaste SOM-undersökningen påvisade och trots den påtagliga interoperabilitet som tillkommit genom EOP-ramverket och Sveriges robusta engagemang i fredsbevarande insatser. Så hur kan Nato markant öka sin avskräckningskapacitet och förutsägbarhet i vad som kanske är Europas mest sårbara hörn? Vilken roll kan samarbetet mellan Stockholm och Washington spela i ett sådant scenario?

Dessa frågor har fått ökad aktualitet i Pentagon givet den låga tröskel som ledarskapet i Kreml visat upp beträffande användandet av militära medel och förbrytelser mot folkrätten för att uppnå utrikespolitiska vinster. Detta kunde redan utläsas under konflikten med Georgien 2008, men blev tydligast för omvärlden genom den illegala annekteringen av Krim samt den efterföljande interventionen i Ukraina. Dock har den svenska utbyggnaden av bilaterala försvarssamarbeten med Natomedlemmar som USA, Polen, Storbritannien och Danmark inte passerat obemärkt bland ryska försvarsanalytiker. Bara några timmar efter utrikesminister Lavrovs ingående intervju med Dagens Nyheter den 28e april fylldes ryska statsmedier som Sputnik News och Ria Novosti med uttalanden från diverse säkerhetspolitiska experter om vikten av att placera ut luftvärnsrobotar i Kaliningrad och stärka närvaron i Östersjön. Denna vapenskramlande retorik ter sig alltmer vanligt förekommande under ett år då de diplomatiska relationerna mellan Moskva och Stockholm har nått en historisk bottennivå. Detta bör dock inte blockera synen för vad de ökade interaktionspunkterna mellan Hultqvist och Carter avser åstadkomma. Det bilaterala samarbetet kan förstärkas på en rad områden.

Först och främst bör man prioritera ett mer robust samarbete inom cyber- och underrättelseverksamhet mellan Sverige och USA, vilket avsevärt skulle förhöja Natos interoperabilitet inom området på grund av Sveriges geostrategiska närhet till Östersjön. Läget bidrar avsevärt till förmågan att observera ryska cyberangrepp på nära håll. Våra myndigheter och dagstidningar utsätts nästan dagligen för aktiva angrepp, vars syfte mynnar ut i att destabilisera infrastruktur samt observera hur våra krisåtgärder svarar på sådana operationer. Enligt överbefälhavare Michael Bydén ackumulerar angriparen ständigt sina erfarenheter och anpassar sin taktik efter tidigare lärdomar. Ett svenskt bidrag till det Rigabaserade högkvarteret för strategisk kommunikation (Stratcom), vilket just nu bereds på Justitiedepartementet, bör därför inte enbart ses som en möjlighet för Sverige att stärka sin kompetens inom detta område utan även som en chans för USA att stärka samarbetet med en nyckelpartner i regionen beträffande informationsutbyte och lägesbild. En sådan insyn kommer även att få viss inverkan på Nato som helhet, eftersom de 28 medlemmarna redan under det förra toppmötet i Wales slog fast att en cyberattack på ett medlemsland kan utlösa artikel fem i Washingtonfördraget, trots att den juridiska processen för hur en sådan process skulle tillämpas (givet att attackerna ofta spåras till icke-statliga aktörer) är oklar i dagsläget.

Då Sverige just nu moderniserar två korvetter och befintliga ubåtar (samt har beställt två nya), bygger ut sin undervattenssensorkedja, förstärker minröjningsfartyg med offensiv utrustning och förbättrar sin ubåtsjaktförmåga överlag kan ett förstärkt bilateralt samarbete inom maritima insatser även tillföra ömsesidiga vinster. Särskilt eftersom flera av de tyngsta Natoländerna just nu saknar en uthållighet inom dessa områden.

Sverige spelar även en viktig roll beträffande koordinering och expansion av regionala forum för säkerhetspolitisk dialog. Under ordförandeskapet i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco var Försvarsmakten drivande i frågor beträffande transparens avseende internationella insatser och etablerandet av regelbundet informationsutbyte kring incidenter och provokationer i Östersjön. Sverige har också varit en engagerad medlem i den Nordiska gruppen, där man med viss framgång lyckats konsolidera dialogen mellan de tre baltiska länderna, de nordiska länderna, Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Polen. Vikten av Sveriges förmåga att bidra till sådana försvarspolitiska synergier betonades bland annat under vice försvarsminister Bob Works besök till Sverige tidigare under våren, där den baltiska trion och den nordiska kvintetten tillsammans konfererade med den amerikanska delegationen kring bland annat operativa insatser mot IS. Givet den uttalade visionen inför det kommande toppmötet i Warszawa att etablera ett starkare försvarssamarbete mellan EU och Nato har Sverige mycket att tillföra.

Det transatlantiska samarbetet är en grundbult för såväl europeisk som amerikansk säkerhetspolitik. För att lösa de många utmaningar som genererats av ett revanschistiskt Kreml, vars aktiva provokationer och Maskirovka (dimridåer) skapar en alltmer volatil situation i Östersjöregionen, behövs ett brett försvarspolitiskt ramverk mellan Stockholm och Washington. Den styrfart som erhållits genom Hultqvists besök i Pentagon bör användas för att accelerera redan pågående militärt och politisk samarbete, särskilt då Sverige spelar en avgörande strategisk roll i att täppa till det säkerhetspolitiska vakuumet kring Östersjön och verka för avspänning såväl som förutsägbarhet i vårt alltmer laddade närområde.

Denna text är en kortversion av rapporten ”The Baltic Region’s Security Gap: Understanding Why U.S.-Swedish Military Cooperation Is Key”, ursprungligen publicerad av CSIS.

CARL HVENMARK NILSSON är visiting fellow vid Europaprogrammet hos tankesmedjan CSIS i Washington, DC. Han har tidigare arbetat i Försvarsmakten och har en examen från Henry M Jackson School vid University of Washington, Seattle.